Kanske dags med en uppdatering.
Jag mår bra. Faktiskt. Helt jävla underbart om jag ska vara ärligt. Världens finaste kille sitter med mig i min källare och spelar tvspel och ser allmänt nöjd ut. Fyra månader har gått så jävla fort. Men helt galet lätt. Bara flugit förbi som om det vore det enda rätta i världen och jag är så jävla glad och så jävla kär. Jag kan nästan inte fatta det själv, men han är min. Min Anthon.

Nu ska jag gå och pussa på honom hiohiho.

Jag känner mig VÄLDIGT mogen som sitter och lyssnar på Alesana. Men liksom... Ah det går inte att hjälpas ibland heh. Det är helt galet hur fort tiden går. Jag blir lika förvånad varje gång jag inser det. Det känns verkligen som om det var förra veckan som jag satt och stoppade nejlikor i en apelsin i vardagsrummet. Men det var ett år sedan. Imorgon är det julafton, igen. Åka och fira med mina wonder cousins och den halvan av släkten. Helt okej. Men still, samma gamla rutiner.

Vi åker och hämtar upp min mormor och morfar runt två tiden, åker till min moster och morbror och kusiner. Chillar (eller inte jag, min bror och våra kusiner med tanke på att alla fyra säkerligen har damp eller något ditåt). Tvingas se på Kalle Anka osv. Äter fet lunch/middag. Äter efterrätt + öppnar julklappar. Ibland kommer tomten, om någon orkar anstränga sig så mycket. Jag kan erkänna att jag fortfarande är sinnessjukt rädd för den helvetes tomtemasken. Jag hatar den av hela mitt hjärta. Sen chillar vi ett tag till tills mormor och morfar blivit trötta, och då måste vi åka hem.

Funny.

God jul, fuckers.
Ha en trevlig julhelg!

Idag har jag faktiskt umgåtts med min lillebror hela dagen. Helt ärligt så känner jag mig bra. För jag har varit väldigt, väldigt dålig på att finnas där för honom på senaste tiden, vilket gör mig otroligt besviken på mig själv. För jag vet hur mycket han ser upp till mig egentligen.

Vi gick ut och jag fotade lite. Gick till ICA och köpte Oreos, cola och jordnötsringar osv.
Sen gick vi hem, pratade om allt och inget. Såg på film. Värd dag.




Önnered har fått snö<3


lol


Fin_chey utan smink och sådär.

Jag fick en sån tankeställare när jag läste Phias senaste blogginlägg.
Det som inte dödar, gör en starkare. Har du förlorat något som betytt mycket för dig?

Jag antar att det är över nu. Du verkar i varje fall inte orka anstränga dig för att göra det bra igen. Och det gör så jävla ont i mig att se hur lite vår vänskap betydde för dig egentligen. För du var något av det viktigaste i mitt liv. Jag har aldrig, aldrig någonsin mött någon som är mer lik mig än du är. För fyra år sedan fann jag min andra halva. Min absolut bästa vän. Du är nog den som sårat mig flest gånger. Och då menar jag verkligen allvarligt. Men det är bara för att du betytt så jävla mycket. Och det som inte dödar en, gör en bara starkare. Jag tror att om inte jag hade gått igenom allt det här så hade jag aldrig varit den jag är idag. Jag hade inte varit lika stark. Jag hade i varje fall inte varit jag. Så på något sätt har jag väl dig att tacka för det.
Jag vet inte.

Jag hoppas ändå varje dag att du ska förklara varför.

These citylights will never be as beautiful as your eyes ~

1 ‎maj ‎2008


15 ‎juni ‎2008


24 ‎juni ‎2008


15 ‎augusti ‎2008


11 ‎januari ‎2009

‎
21 ‎januari ‎2009

‎
27 ‎februari ‎2009

‎
28 ‎februari ‎2009


11 mars ‎2009

‎
29 ‎mars ‎2009

‎
8 ‎april ‎2009


‎21 ‎april ‎2009


11 ‎maj ‎2009


23 ‎maj ‎2009


16 ‎juni ‎2009

‎
14 ‎juli ‎2009


‎24 ‎juli ‎2009

‎
24 ‎augusti ‎2009




‎
12 ‎november ‎2009

Det är hemskt, hur man bara kan bli så kall. Så jävla kall mot personer man en gång känt så jävla väl.

Nästan varje dag så ser jag folk på bussen eller spårvagnen som jag gått i samma dagis, skola, klass eller annat som i flera år. Några som jag kände jättebra. Dom hälsar inte längre. Ger inte ens ett litet leende, inte en endaste liten vink om att man faktiskt varit vänner. Du tvingade mig att skriva i din jävla "Mina vänner" bok för några år sedan, då kan du väl för fan säga hej ditt patetiska äckel, vill jag skrika. Inte för att jag vill tillbaks dit. Nej, mest för att rätt ska vara rätt. Lite allmänt trevlig kan man väl vara?
Människor är allt för kalla nu för tiden.

Jag höll på att förlora min absolut bästa vän i hela vida jävla världen en gång, men det gick bra till slut. Och jag vet inte vad jag skulle ta mig till utan henne.

Låt mig inte gå igenom något sådant igen. Jag orkar inte.


Det snöade idag. Jag måste erkänna att jag blev glad. Jag vill ha snö. Och eftersom alla vill veta vad jag sysslar med i mitt patetiska liv så kan jag berätta att jag sitter och skriver om EU:s regler om föräldraledighet. Inte så jävla underhållande, men jag försöker. Jag vill behålla mitt höga betyg i samhäll. Det är ju faktiskt något av det otroligt få saker som jag är bra på. Skulle vara kul att lyckas någon gång igen. Äckliga liv. Tanken på Anthon håller mig uppe. Han är fin han.

Nu ska jag skriva vidare.
Good luck, brain!
Lev väl.

Jag har alltid tyckt att
färgen på min iris
skär sig till rödkantade ögon.

Bara för att min poesi inte liknar din,

så betyder det inte att jag inte kan skriva.



I Landet Ingenstans finner du svaren.
Publicerad 2009-12-13 kl 03:43

Det rinner kärlek mellan mina fingrar.
I spegeln skymtar jag min onda tvilling,
och i ögonvrån ser jag mitt förnuft springa sin väg.

Vad händer när alla stjärnor slocknat?
Hur slutar sagan när jag inte längre kan sy fast min egen skugga?
Vad gör vi när Peter Pan har växt upp?

Hur många gånger till ska jag behöva skriva hjälp, med versaler?


Houston, we have a problem.
Publicerad 2009-12-13 kl 00:05

Jag får svårt att andas när jag inser att jag egentligen aldrig har vetat allt.
För jag var aldrig där du är och jag har redan förlorat hoppet om mänskligheten.

Smärtan i hjärtat sliter i mina vener.
Men det värsta är att jag inte ens får lov att sörja dig.

Natt i en stad med förvrängda pixlar.
Publicerad 2009-12-12 kl 23:19

Kliar och svider. Det rycker i benen och river i hjärtat.
Längtan och hopp. "Jag saknar dig så."

Göteborg gör mina ögon dimmiga.
Jag vet inte om det är för att gatlyktorna kvittrar eller för att fåglarna lyser,
men det är något som känns fel.

Tystnaden sticker i skinnet och jag vill bara vara nära.
Älskling, är det är livet som leker?

Jag trodde att jag kände din hand i min, bara för en sekund sedan.
Men i natt är jag kall. Imorgon vill jag vara hel igen.



Eh. Jag är kreativ på nätterna.

Oj juste. Jag skaffade en slags bi-blogg eller whatever förut. Tja ni kan ju läsa själva vad det är för något. Det står i första inlägget.

Bevaka gärna den också om ni vill.

http://buoyantbird.blogspot.com/

Se den. Jag har sett den hundra gånger och jag kan inte sluta att på något sätt känna igen mig i den.


- He gave me ten rules to follow in our relationship. I thought it was a bit odd, but generous.
-What were they?
[...] If her feet hurts, exchange shoes with her.
Learn to say the following phrase over and over again to yourself: "It's all part of the charm."
She likes to write. Encourage her.
And finally, your time with her will be the happiest you've been in your life.
Enjoy every secound.


Tss, självklart stämmer inte allt. Men filmen är så söt.

Ibland känner jag att jag bara vill bete mig lika galet som Jordan. Inte bry mig någonstans. Bara låta någon annan bry sig om mig och ta hand om mig och tycka om mig. Men Jordan är krävande. Jag är nog också ganska krävande egentigen. Eller kanske inte lika mycket. Men lite. Jag känner mig i alla fall ofta väldigt jobbig. Inte bara mot en person. Utan mot alla. Jag är jobbig mot mina föräldrar. Jag känner mig jobbig mot min bror. Jag känner mig jobbig mot min pojkvän. Jag känner mig otroligt jävla jobbig mot mina vänner.

Eller jag vet inte.
Se bara på den jävla filmen.

Ibland förvånas jag lite av att folk inte vet att jag har fräknar. Fast det är ju inte direkt något jag visar upp haha. Men ändå. I alla fall så sommaren så syns det ju enormt. Anledningen till att jag skriver så jävla mycket om mina fräknar ibland är att jag har väldiga komplex samtidigt som jag fascineras lite av dem.

Sitter och sjunger med till Eminem och känner mig allmänt slutkörd. Jag som inte gjort ett skit på hela jävla terminen, och snart är den slut. Jag är sämst. Herrefan vad fort tiden har gått. Vart tog mitt liv vägen? Vart tog hela 2009 vägen? Snart är det nytt år. Nya drömmar, nya chanser, nya möjligheter, lalalala. Så tänker jag varje jävla nyår, men det blir aldrig som jag trott ändå. Man kanske helt enkelt måste sluta förvänta sig saker. För höga förväntningar är min specialité. Detta året har hittills både vart sämre, men oh så mycket bättre. Så mycket bättre. Om 2010 blir minst lika bra som slutet av detta året så kommer jag att bli glad i alla fall. Men jag kan ju säga så här att jag vill jävligt gärna slippa att fira nyår med min släkt och föräldrars vänner i Mariestad igen. Nej tack. Kidnappa mig.

Nästa år, nästa termin ska jag bli så där bra som jag varit. Jag har faktiskt varit duktig. Ett antal fina MVG:n osv. Jag var bäst. Ärligt talat vet jag inte riktigt vad som hände nu lol. Det gick... dåligt. Jävla äckliga liv. I vilket fall, fan ta er för jag ska bli bäst. Jag kan om jag vill.

Nu ska jag se på film.

So long.

Oj, min kära blogg fick en make over, igen. Det blev för dystert med svart. Men oroa er inte, det kommer säkerligen snart tillbaks om jag känner mig själv rätt.

Jag är så otroligt jävla sugen på att mosha. För att inte tala om dans. ÅH vad jag vill dansa och höra på amazing musik och se fantastiska artister på scen. Jag vill ha vår, jag vill ha sommar. Ja ni vet vad jag vill ha, det jag alltid vill. Vinter, fuck it. MEN snart är det jul. Jag längtar lite till julafton, vi ska ändå spendera den med mina kusiner och släkt osv. Det är helt okej. Längtar dock mest till 26e, då ska jag och Anthon köra på Simpsonsmaraton och fetta oss med godis, right? Ehe. Det blir säkert bra.

Hm, tankarna på att han är min, min Anthon alltså. Och på alla fina vänner jag har, som jag tyärr glömmer bort ibland, får mig att må bra. Musik får mig glad, och snart är jag ledig. Det är bäst.
Därför är jag ganska ickedepp för tillfället, vilket betyder att jag inte tänker så mycket, vilket i sin tur betyder att jag inte har så mycket intressant att skriva om.

Lev väl.

Helvete. Varför är jag så klen? En sån jävla bekräftelsehora? Varför kan jag inte klara mig ensam? Jag vet inte. Varför tänker jag för mycket? Så fort jag blir ensam så sitter jag och tänker, tänker på alla fel jag gör, får för mig att dom är livsavgörande och att jag måste ställa allt till rätta. Men att jag inte kan. För jag vet inte hur. Jag tänker på alla i min omgivning, alla jag älskar och alla jag bryr mig om. Tänker på alla anledningar för att dom ska sluta bry sig om mig. Jag är så jävla rädd för att bli ensam. Jag vill vara bra. Tro mig, jag bryr mig ingenting om vad randoms tycker om mig. Men när det gäller personer som jag själv bryr mig om så vill jag verkligen vara bra.
Jag blir så jävla arg på mig själv för att jag tycker synd om mig själv. Varför i helvete tycker jag synd om mig själv? Jag har ingen som helst jävla anledning till att tycka synd om mig själv.

Jag läste någon stans att den som citerar har inget att säga till om själv. Men om jag citerar mig själv då? Visar det bara att jag inte har något att säga till om längre, eller att jag en gång i tiden sa något som betydde något? Eller att jag rent av aldrig har haft något att säga? I vilket fall;

Tisdag 22 september 2009

Jag är en otroligt förvirrad ung flicka. Jag vet aldrig vad jag vill.
Samtidigt vet jag exakt vad jag vill ha och vem jag vill ha.

Och jag vet inte hur många gånger jag har sagt detta, men Jag vet inte.
Jag kan gärna lyssna på andra och hjälpa andra. Det är det jag är bäst på. Jag gillar ju inte att förmedla mina känslor egentligen. Eller jag är väl ganska dålig på det i alla fall.
Men jag behöver ändå medkänsla och bekräftelse. Jag behöver uppmärksamhet och omtanke. Jag är otroligt krävande egentligen. Jag menar verkligen paranoid ibland och sinnessjukt jobbig mot mig själv. Det är faktiskt otroligt jobbigt att hantera ensam.
Men jag visar sällan något sådant offentligt.

Klarar ni av mig? Klarar någon av mig? Klarar du av mig?

Trött. Mamma kind of tvingade mig till läkaren igår för att ta den jävla swineflu sprutan. Har helt galet ont i armen nu och på toppen av allt så mår jag skit. La mig runt två, fick feber och frossa, låg och skakade och hackade tänder tills fem tiden i morse, då gick jag upp och tog en ipren och kunde äntligen somna. Sov i två timmar och sen rusade upp för att jag hade försovit mig och skyndade till skolan för att jag tordde att jag skulle ha redivsning, men näe det var ju nästa vecka. Jag kunde lika gärna ha stannat hemma och sovit idag. Äckligt.

Sitter på fotolektionen nu. Vi turas mest om att lyssna på musik och sitter allihop vid varsin dator och gör ingeting vettigt. Är klar med mina skräckbilder, dom blev väl sisådär haha.





Skräck är nog inte riktigt min grej att fota..

I vilket fall. Slutar lektionen om en timme. Då drar jag kanske hem, har sinnessjukt ont i huvudet, och nu skriver jag bara för att jag har extremt tråkigt och inget bättre för mig.

Ha en bra dag ~

Nej. Fy. Usch. Ångest. Komplex. Dåligt självförtroende och hela helvetet kom på en och samma gång. Jag tycker om min kropp och mitt utseende i vanliga fall. Men va nej, vad hände här? När blev det så här? Vad missade jag nu?

Nej, inte okej.
Nä va nej nej nej.
Träna imorgon, ja.

Det har stormat i mig det senaste året.
Alla är rädda, men jag är glad
över att slippa vara ensam och rädd idag.

Vet du vad det är som går och går, lika säkert som hjärtat slår?
Vet du vad det är som går och går, döljer och läker alla sår?

Tiden bryr sig inte om någon.




Ohaaai.
Hmmmm gårdagen var väl inte så himla pepp till en början. Jag var mest arg. Väldigt arg. Jag har tydligen fått massa frånvaro i skolan fast jag har vart där. Och min kära mor trodde att jag skolkat, vilket jag ärligt talat inte har gjort. Jävla fittsystem. Men det löste sig lite tror jag, och jag åkte för att träffa Ivar och Ann. Dom var på fest så jag joinade och träffade även Josse, Bäk, Mac och massa annat trevligt folk. Det var sjukt skönt att inte behöva tänka på något för tillfället. Jag fick vodka och vin och mådde bra. Det blev dock en del kaos när väskor blev stulna osv. Men sen gick ganska många och det slutade med chillsnack och musik.

Idag åkte jag in för att träffa Ivar ett tag innan han skulle till Trollhättan. Träffade även Henke och Arvid, azum. Har inte träffat dom på jättelänge. Vi drog runt och gjorde inget. Det var soft.

Åh vad jag vill ha lov nu. Jag behöver det. Alltså, imorse sov jag till klockan halv två. Låter inte speciellt konstigt för att vara mig, för jag brukar sällan gå upp innan ett i alla fall, på helger. Men då brukar jag ändå vakna någon gång vid 9-11 och sedan halvsova vidare. Men nu SOV jag till halv två. Helt sinnes hur trött jag är. Ouh.

Svarta linjer.
Måste tänka framåt, måste tänka stort.
Jag hänger envist kvar.
Måste bli nånting, måste få nåt gjort.

HEJ här sitter jag och tycker synd om mig själv. Jag blev nyligen tömd på blod. Först sex jävla provrör fyllde dom ur ena armen och sedan en till ur den andra. Jag mådde illa. Nu får jag svar på om jag är dödssjuk eller bara har otroligt ytliga blodkärl om några dagar, tjohej.
Jag undrar om jag ska göra det där jävla provet imorgon eller inte. Jag orkar fan inte. Jag orkar inte. Jag vill ha lov. Jag lovar att jag ska kämpa mer nästa termin, I cross my heart. Men just nu så orkar jag inte. Helvete.

Vill prata med Theo.
Och glass är gott.
Hejrå.

Igår satt jag på spårvagnen och stirrade ut genom fönstret. Jag insåg att jag stirrade på min egen spegelbild och blev helt till mig när jag insåg att jag såg ut som jag gör. Jag har inte studerat mitt eget ansikte så noga på väldigt länge. Jag blev arg, för att jag inte fått bestämma själv hur jag ville se ut när jag föddes. Sen kom jag på att det vore nog ganska skumt, och att man borde ta vara på det man har. Jag tycker inte illa om mitt utseende. Jag tycker jag själv kan vara ganska fin om jag orkar anstränga mig lite. Dagens ideal är vidriga, och det vet vi, det är inget nytt. Men om vi nu vet om det, varför? Varför är idealen som dom är nu om vi ändå inte vill vara sådana?

Du och jag tittar nog i olika speglar för jag kan inte se vad du menar.
Annars måste dina speglar vara skeva för smala ting verkar bli breda.
Å men jag vet det är inte konstigt att man tvekar,
ingen kan fly när idealen bara ekar.
Kraven finns där vart man än vänder.
Att du inte duger är signalerna dom sänder.
Modetidningarna bara sprider trender,
som inte passar människan så folk mår sämre.
Ändå undrar alla vad det är som händer,
när vissa väljer svälten ~


Varför? Jo jag förstår ju självklart varför. Komplex, dåligt självförtroende, man vill vara lite lite bättre, man vill känna sig lite lite finare, bli accepterad fastän man egentligen "inte bryr sig". Det gör ont att bli pratad bakom ryggen, att bli ignorerad och utfryst. Jag vet ju det, för jag har varit i den situationen också. Men det är fan sorgligt, när små tjejer på 10 år översminkar sig och viker ut sig på internet. Ursäkta, men jag visste knappt vad internet var när jag var tio. Då spelade man Habbo med pixlade små gubbar utan riktigt identitet, och Stallet.se där man träna upp sina virtuella hästar. (Jag spelade iofs inte stallet så mycket, har ju liksom aldrig gillat hästar så mycket tbh, men ändå.)
Nä fan, näe.

Ångest?

Hosta, snor, mögel, skrikande barn, slask, mörker, ensamhet, kallt väder med regn och blåst, blöta fötter, irriterande skrubbsår, apparater som inte fungerar, slut på batteri, hittar ingen laddare, slut på pengar, ångest, stress, panik, måsten, räkningar, andras födelsedagar, måste få lite sömn, kliar, svider, huvudvärk, läkartider, tabletter, korkade ideal, höga kriterier, låga betyg, dålig närvaro, besvikelse, mer sömnbrist, vill inte, saknad, ingen koll, vet inte längre vem jag är, tvätt, disk, brödet är slut, mjölken är sur, elaka busschaufförer, gnälliga tanter, skällande hundar, tider att passa och "glöm ej" på post-it lappar...?

Små vardagsproblem kan omvandlas till ett enda stort ångestmoln de också.
Ta en dag i taget.