Det är hemskt, hur man bara kan bli så kall. Så jävla kall mot personer man en gång känt så jävla väl.

Nästan varje dag så ser jag folk på bussen eller spårvagnen som jag gått i samma dagis, skola, klass eller annat som i flera år. Några som jag kände jättebra. Dom hälsar inte längre. Ger inte ens ett litet leende, inte en endaste liten vink om att man faktiskt varit vänner. Du tvingade mig att skriva i din jävla "Mina vänner" bok för några år sedan, då kan du väl för fan säga hej ditt patetiska äckel, vill jag skrika. Inte för att jag vill tillbaks dit. Nej, mest för att rätt ska vara rätt. Lite allmänt trevlig kan man väl vara?
Människor är allt för kalla nu för tiden.

Jag höll på att förlora min absolut bästa vän i hela vida jävla världen en gång, men det gick bra till slut. Och jag vet inte vad jag skulle ta mig till utan henne.

Låt mig inte gå igenom något sådant igen. Jag orkar inte.


Det snöade idag. Jag måste erkänna att jag blev glad. Jag vill ha snö. Och eftersom alla vill veta vad jag sysslar med i mitt patetiska liv så kan jag berätta att jag sitter och skriver om EU:s regler om föräldraledighet. Inte så jävla underhållande, men jag försöker. Jag vill behålla mitt höga betyg i samhäll. Det är ju faktiskt något av det otroligt få saker som jag är bra på. Skulle vara kul att lyckas någon gång igen. Äckliga liv. Tanken på Anthon håller mig uppe. Han är fin han.

Nu ska jag skriva vidare.
Good luck, brain!
Lev väl.