Jag tog mig faktiskt friheten till att rensa mina lådor och vrår från diverse brev, foton, saker och annat som påminde mig för mycket om saker och personer jag inte vill påminnas om längre. Jag rev sönder och slängde allt. Och nu känner jag mig märkligt fri.

Idag är det den 27 februari 2010.
Sex månader och en dag sedan världens finaste kille blev min egen. Och jag kunde nog inte vara lyckligare. Jag älskar att han ser så söt ut när han sover. Jag älskar när han ligger på min axel och andas mot min hals. Jag älskar hur han kan få mig att skratta hur enkelt som helst. Jag älskar hur han rör sig, hur han pratar, hur han ser på mig, hur vi planerar våra kvällar tillsammans, hur lätt det är att bara vara med honom, att prata med honom. Jag älskar att det känns så rätt, fortfarande. Jag blir nog lite nykär i den pojken varje gång jag ser honom.

Jag är rädd. Rädd för att inte klara en gång till.
Vad gör jag då?

Jag läste i något horoskop att jag är en sådan person som lätt känner sig väldigt ensam. Det kanske är sant, jag vet inte. Men ibland på kvällarna så sitter jag gärna och kollar igenom bilder. Bilder från dagar då jag var sjukt glad. Bilder från konserter osv när jag visste att jag var helt och fullt levande. Bilder på mig och människor som betyder mycket för mig. Jag sitter faktiskt mest av allt och ser på bilder på mig och Anthon. Och det är en underlig känsla det där, när jag varje gång inser att jag inte är ensam. Jag är aldrig ensam, jag har världens finaste pojkvän som alltid finns där för mig. Och jag inser att jag aldrig varit gladare eller lyckligare än nu. Jag får en sådan där underbar känsla i magen och blir lite extra kär om igen varje gång jag ser honom. Han är det finaste jag vet, och jag kan inte ens, hur jävla gärna jag än skulle vilja, beskriva med ord hur mycket han betyder för mig.


Förövrigt har jag inte gjort ett skit på hela lovet. Har varit med Hannah några dagar. Fett värt att bara kunna ligga och skratta hysteriskt åt ingenting. Hon är fantastisk, min bästa vän. Nu ligger jag i soffan i källaren med datorn på magen och ser på Biggest Loser. Känner mig som en av dem i programmet och vill ut och springa i snön. Fast ne. Vad kallt och jävligt. Det hade vart så skönt med värme och sommar nu. Jag lovar att vi kommer att få campa o slask på Siesta. Awesome.

Men ska äta nu hehe.
Over and out.

Får jag gömma några drömmar hos dig? Några naiva och vackra som andra kanske skrattar åt. Jag vill låta dom bo längst inne i dig. Får jag dansa klumpigt? Får jag sjunga falskt för dig en solig dag, när hjärtat spränger i bröstet? Får jag vara i din värme och långsamt mjukna när själen blivit lite frostbiten? Får jag slösa min kärlek på dig? Får jag skratta, krama, sjunga, gråta och dansa av kärlek, utan att du blir rädd? Jag vill se dig i ögonen och låta ett leende berätta att jag älskar dig.




Idag är jag trött. TV > Äta > Sova lite > plugga.
Mhmm.

Kan inte sluta påminna mig själv om att jag har världens bästa vän, jag ser henne nästan som min syster, med tanke på att vi har varit vänner under i stort sett hela min livstid. Och jag har alltid haft världens bästa vän, även om vi glidit ifrån varandra lite då och då. Men nu kan jag inte riktigt beskriva min lycka och lättnad för att vi har hittat tillbaks till varandra igen.
Det är fan alltid du och jag, Hannah.



Haha jag lovar att jag egentligen har downs...

Som alltid har jag så jävla mycket att skriva. Så otroligt mycket tankar som jag aldrig lyckas få ut i ord. Det går bara inte. Det enda jag vet är att jag aldrig har varit lyckligare än vad jag är nu. Och att jag aldrig har varit så säker på någonting som nu. Jag kunde aldrig förställa mig att det kunde bli så här. Men nu är det som det är och jag vill aldrig tillbaks dit jag var förut igen. Aldrig. Så jag tänker fan inte tillåta mig själv att ens tänka på det. Det är över, förbi och kommer aldrig att komma tillbaks igen. Det för försent. Okej? Jag säger Nej. Och den här gången är det fan inte mitt fel hur du än skulle kunna vrida och vända på det. Jag kommer inte att gå på det igen.


Sadly enough, this song's not to hurt you.
Just to show the world that I'm free.




Och på tal om allt så har jag insett att jag är väldigt... lat. Eller bara för trött och omotiverad. Jag vet inte. I vilket fall så orkar jag inte vara social. I somras lärde jag känna halva Göteborg. Nu har jag knappt kontakt med hälften av alla jag umgicks med dagligen då. I och för sig bryr jag mig inte så mycket om de flesta, med tanke på att jag vet att dom inte bryr sig om mig. Men att jag är en sån jävla fitta att jag inte ens orkar umgås med de som stod mig närmast längre gör mig lite ledsen. Men mest arg, arg på mig själv. Jag umgås i stort sett bara med tre personer just nu. Det är vad jag orkar. Och det är dom jag behöver för att överleva atm. Fan vad vek jag är. Jag skyller på att det fortfarande är vinter, och att februari är en helvetesmånad som bara finns för att göra vintern lite extra lång och tröttsam. Men vet ni vad jag insåg idag? Att det är ganska ljust ute på morgonen. Jag blev glad, även om det var molning och kallt av bara helvete så gjorde det mig glad. Jag klarar nog inte riktigt av mörker.

Ouh imorgon ska jag till tandläkaren. Snart är det lov.
Snart får jag träffa min Anthon igen.
Jag hade nog egentligen inget att säga, men att skriva gör mig allmänt lugnare.

Over and out osv.

För många skulle den här bilden antagligen bara vara ett suddigt foto
av några de inte bryr sig ett dugg om.
Men både du och jag vet vad det föreställer egentligen,
och det är det enda som betyder något.

Ah fast ne.