Jag hatar er. Jag hatar er för ingen kan förklara något för mig. Jag hatar att jag aldrig kan hitta någon som kan förklara för mig varför jag mår dåligt.
Jag hatar känslan av att inte förstå.

Jag har en bok. Eller nej, jag har rättare sagt tre böcker som jag skriver ner det mesta i varje dag. Dock använder jag bara två nu. Jag skriver ner allt som jag funderar över, allt jag undrar, allt jag vill klaga på, allt jag tycker om, alla jag stör mig på, alla jag älskar och hela helvetet. Jag skulle allmänt vilja dö om någon läste allt som står i dom jävla böckerna.

Men ibland, så som dagar som denna vidriga måndag, så vill jag nästan att någon skulle sätta sig och läsa igenom allt, och bara reagera. Jag vet inte hur personen i fråga skulle reagera. Antagligen väldigt olika beroende på vem som läste. Men det skulle vara skönt om någon reagerade och gav mig lite respons på allt. Att personen som läste kanske kunde förklara allt jag undrar, för mig. Att tycka lite lite synd om mig. Att glädjas med mig eller bara säga "Jaha".

I dunnooo.

Jag vill kunna skriva precis allt jag känner för dig. Precis exakt hur otroligt mycket jag älskar dig. Men jag vet inte hur jag skulle formulera mig. Det hade inte räckt till.
Men jag måste erkänna att du fascinerar mig väldigt mycket. För jag trodde aldrig att jag skulle kunna bli kär igen. Det låter så jävla patetiskt jag vet, jag kanske är sådan. Så var det i alla fall. Men du lyckades. Och jag kan komma på mig själv ibland med att sitta och tänka på hur jävla mycket jag tycker om dig att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Speciellt på spårvagnen på mornarna när jag ska till skolan eller nåt. Då sitter jag och tänker jättemycket och plötsligt stirrar alla konstigt på mig för jag sitter och ler jättefånigt. Men det rör mig inte, för jag har dig. Jag kan gå på glödande kol, jag kan vinna alla tävlingar, jag kan klättra högst, när jag vet att jag har dig. För du gör mig så jävla lycklig och glad ska du veta. Jag är så stolt över att du är min. Jag vet att jag säger det ofta, men jag tröttnar aldrig på att säga det; Du är det bästa och det finaste jag vet i hela världen. När jag är nere så räcker det med några små uppmuntrande ord för att jag ska bli glad igen, om orden kommer från dig. För det är dig jag bryr mig om. Jag skiter fullständigt vad alla andra förutom mina få närmaste tycker om mig.
Haha, jag älskar mig själv lite för att jag skrev till dig sen. För vi såg varandra på en jävla buss i Önnered. Och ärlig talat så minns jag precis den där underbara känslan i magen när jag fick träffa dig igen, och hur otroligt glad jag blev när vi helt random möttes på Centralen, du kramade och kysste mig och tog min hand. Jag sitter och fnissar lite för det låter väldigt klyschigt, men okej. För det var ju så det var. Fem fantastiska månader med dig, och jag vill ha många många fler tack.
Jag älskar dig, Anthon.

Något som jag ofta tänker på är att jag vill bli bra på något. Ni vet så där bra att man faktiskt kan skryta lite om det utan att skämmas. Att liksom vara så bra på något att man vågar visa upp det man kan eller har skapat eller gjort offentligt, och att folk faktiskt erkänner att, men jo det där är bra gjort! Jag har aldrig kunnat spela något instrument. Jag har gått i många sporter och aktiviteter, men alltid slutat innan jag blivit bra på det (Om man bortser dansen för typ massa år sedan lol). Jag har aldrig lärt mig att till exempel... jag vet inte, sticka? Virka, sy, bygga något... dreja? Jag har inte ens riktigt lärt mig att måla. Jag har i och för sig i stort sett precis börjat att lära mig att fota på riktigt. Jag känner att det här kan nog lyckas.
Men det känner jag alltid, och det slutar med att jag lägger sakerna i ett hörn och låter bli att använda dem på flera månader, eller så slutar jag i den där aktiviteten jag håller på med, eller bara inte orkar. Det är så fruktansvärt... frustrerande. Jag blir sjukt irriterad och besviken på mig själv över att jag är så jävla lat och omotiverad.
Jag skulle verkligen vilja lära mig att spela ett instrument. Typ gitarr eller nåt vanligt. Men jag kan fan inte få tummen ur att lära mig själv. Jag skulle behöva någon som lärde mig haha. Fast nu är det ju så att jag hatar att folk ska lära mig saker eller förklara något för mig som jag inte förstår. Jag kan knappt räcka upp handen och be om hjälp på mattelektioner för att jag tycker att det är så sjukt jobbigt när folk ska förklara för mig hur jag ska göra, för jag känner mig så dålig när jag inte kan direkt. Patetiskt, jag vet. Men jag kan inte riktigt hjälpa det. Jag måste nog övervinna den känslan snarast.

Hmmm

Och Göteborg är vackert, men inte mycket mer.
Tryggt och stelt och det ger mig ingen lycka mer.
För hela staden äcklar mig men jag är dum och stannar.

Så håll mig hårt för ikväll är jag så jävla ensam.

Dom sjunger om att dekadens är min bästa vän.
Och det slår mig när orden kommer ur min mun,
hur den här staden dödar dig när du är ung.

Och jag vill inte verka obstinat,
men jag älskar att hata den här fucking stan.

Ta mig här ifrån.



Jag vill resa.
Imorgon är det fredag.

Du säger att jag ska fortsätta skriva. Okej. Jag ska fortsätta skriva.
Jag vet bara inte om vad. Jag känner mig väldigt ... trött.


Vaknar lika trött omtöcknad o kantstött.
Ja, och så här kommer det vara fram till februari.
Man får vara glad ifall man klarar sig undan lite lindringt.

Det är livsfarligt att vara ensam.
Det är livsfarligt att tänka.