Igår satt jag på spårvagnen och stirrade ut genom fönstret. Jag insåg att jag stirrade på min egen spegelbild och blev helt till mig när jag insåg att jag såg ut som jag gör. Jag har inte studerat mitt eget ansikte så noga på väldigt länge. Jag blev arg, för att jag inte fått bestämma själv hur jag ville se ut när jag föddes. Sen kom jag på att det vore nog ganska skumt, och att man borde ta vara på det man har. Jag tycker inte illa om mitt utseende. Jag tycker jag själv kan vara ganska fin om jag orkar anstränga mig lite. Dagens ideal är vidriga, och det vet vi, det är inget nytt. Men om vi nu vet om det, varför? Varför är idealen som dom är nu om vi ändå inte vill vara sådana?

Du och jag tittar nog i olika speglar för jag kan inte se vad du menar.
Annars måste dina speglar vara skeva för smala ting verkar bli breda.
Å men jag vet det är inte konstigt att man tvekar,
ingen kan fly när idealen bara ekar.
Kraven finns där vart man än vänder.
Att du inte duger är signalerna dom sänder.
Modetidningarna bara sprider trender,
som inte passar människan så folk mår sämre.
Ändå undrar alla vad det är som händer,
när vissa väljer svälten ~


Varför? Jo jag förstår ju självklart varför. Komplex, dåligt självförtroende, man vill vara lite lite bättre, man vill känna sig lite lite finare, bli accepterad fastän man egentligen "inte bryr sig". Det gör ont att bli pratad bakom ryggen, att bli ignorerad och utfryst. Jag vet ju det, för jag har varit i den situationen också. Men det är fan sorgligt, när små tjejer på 10 år översminkar sig och viker ut sig på internet. Ursäkta, men jag visste knappt vad internet var när jag var tio. Då spelade man Habbo med pixlade små gubbar utan riktigt identitet, och Stallet.se där man träna upp sina virtuella hästar. (Jag spelade iofs inte stallet så mycket, har ju liksom aldrig gillat hästar så mycket tbh, men ändå.)
Nä fan, näe.