< 3

Det är konstigt hur fruktansvärt liten man kan se ut när man sover, eller på något sätt så annorlunda fast ändå inte. Ansiktet är avslappnat och fridfullt, andningen är lugn och...
han är så fruktansvärt fin, alltid. Men speciellt när han sover.

Älskling, jag inte låta bli att bry mig så fruktansvärt mycket om dig.
Du är min lycka.


Imorgon åker du hem, och då påbörjas min terapi mot ensamhet typ. Det är jobbigt, väldigt jobbigt. Men det går. Bara jag vet om när jag får träffa dig igen. Då har jag något att se fram emot och att kämpa hårt för. Förr hade jag galet svårt för att hitta ett mål att kämpa för. Det enda målet jag hade varje dag var att stiga upp ur sängen och ta mig igenom skoldagen i stort sett. Men nej, nej, nej, det är inte så längre. Skolan fungerar. Vardagen fungerar. Jag fungerar, så länge jag vet att jag har dig som ett mål. Det låter så töntigt och patetiskt, men det är underbart för mig att ha det som mål istället för "Gå upp ur sängen idag"-varje dag-mål. Det om något var patetiskt. Jag hade ju inget liv.
Nu har jag ju dig, och mina få vänner som kommer och går lite som dom vill.

Du är min trygghet, Anthon.
Glöm inte det.

Kyss!

Jag ser allt. Jag ser allt som ni inte vill att jag ska se egentligen.
Jag hatar er.

Edit: Ibland vet jag inte ens varför jag försöker.
Jag kanske vill leva i min lilla drömvärld, jag kanske vill vara naiv och tro på att det faktiskt är bra hela tiden. Att jag bara inbillar mig. Jag kanske vill det, för i slutändan går det dåligt ändå. Det gör det alltid. Så låt mig, låt mig vara glad för stunden och så tar jag skithelvetesångesten när det väl är dags, istället för att gå runt och påminnas och må dåligt över det hela tiden istället. Jag kanske vill ha det så.
Idioter.

Sitter och letar efter ny musik. Vill hitta något fint. Fina texter, fina melodier. Fan också.
Hittar ju inget. Vill ha något att skriva om, vill kunna analysera och känna igen mig i klychiga låttexter. För även om det är smått patetiskt, så tycker jag om det.

Förövrigt känner jag att hösten är på väg. Det känns i luften. Det känns i hela min kropp. Det syns och känns och syns och känns och märks. Jag höll på att säga att jag inte minns varför jag klarade av förra vinterhalvåret så bra, men jag vet ju precis varför jag gjorde det. Jag hade, och har fortfarande, min fina, fina, älskade pojke.
Det går bra, det ska gå bra, ja. Jag klarar allt, så länge jag har dig.

Hej och hå

Anthon tyckte att jag skulle börja skriva här igen, och jag tycker själv att jag borde det. Det är säkert bra för mig. Få ut mina aggressioner. Blir så jävla bitter annars, och då tröttnar bara fler människor på mig. Har inte riktigt råd att förlora fler vänner nu känner jag.
Har bestämt mig hur många gånger som helst för att alltid försöka vara glad och trevlig.
Jag vill verkligen det, jag tycker om att vara det. Andra blir glada då också. Eller, jag är väl snarare mindre jobbig då. Jag och mina komplex för att vara jobbig, jag vet.
Men jag vill verkligen inte vara detasdkjasfeOOUUHHAAAGGJGHGJGGJKFJ.

Tisdag, onsdag och torsdag kvar. På fredag kommer Anthon. Alltså, patetiskt. Jag träffade honom hela helgen, och ändå äter ett litet djur på mitt hjärta, och jag vill bara spola fram tiden tills vi ses igen. Jag tycker om att vara med honom, väldigt mycket. Det är då jag faktiskt mår som bäst.
Och, tro det eller ej, när jag är i skolan. Hos Beccis och Olivia osv. Då känns det också bra.
Och hemma är det ju alltid okej. Men annars, ouh. BLÄBLÄBLÄ.

Insåg igen varför jag inte skriver här. För jag bara klagar.
Men det får vara så.

Det känns redan lite bättre. Skriva är bra, vet ni det? Det är faktiskt. bra. Man mår bättre, tömmer sig på onödiga tankar. Sådana som ingen egentligen vill höra om eller som man ens tänker på att berätta för andra om, men som egentligen vill ut i det fria ~~~~

Pfft, längesedan jag skrev här. Det känns inte lika nödvändigt längre. Kanske för att jag inte har något speciallt jobbigt att skriva av mig, eller så är jag bara för lat. Jag vet inte riktigt.
Men just nu är det mesta fint. Jag gillar skolan. Jag gillar människorna där. Jag älskar Anthon. Även om han inte är hos mig längre så går det bra. Jag ska åka ner till honom imorgon. Första gången jag åker ner till Halmstad på flera månader. Det blir säkert fint, vi ska på spelning osv.

Är dock sinnessjukt förkyld. Varför blir jag alltid sjuk när jag börjat skolan igen? Och varför håller det alltid i sig så länge? Så jävla onödigt. Jävla luftrör.
Men men.

Nödvändigt inlägg~
Lev väl.