Jag är inte arg. Även om jag verkar arg. Men jag är aldrig arg på riktigt. Jag är bara ledsen och besviken. För det finns aldrig någon där som verkligen alltid, alltid finns där längre. I slutändan blir jag alltid ensam ändå. Och det gör så jävla ont, för jag är inte gjord för att vara ensam. Ibland vill jag vara själv, men aldrig ensam. Ensamhet är den värsta känslan som finns, för då tänker man så mycket och när man tänker mycket så får man alla andra dåliga känslor i hela världen också. Det jag är mest rädd för i hela världen är att bli ensam. Det kanske inte är någon som vet det, men nu vet ni. För det är verkligen inte mycket i världen som jag hatar på riktigt, hur mycket jag än klagar och gnäller om saker, så hatar jag inte på riktigt; förutom det där med att bli ignorerad och ensam.
Jag är som ett litet djur. Jag behöver sällskap. Och då menar jag inte att jag alltid behöver umgås med folk dygnet runt, varje dag. Nej. Jag behöver inte sitta och prata i telefon med någon nätterna långa i flera timmar. Nej. (Jag har nog aldrig gjort det faktiskt...) Men jag behöver bekräftelse. Typ bara en mening. Ett jävla Hej. Vad som helst. Bara lite. Pyttelite. Jag förstår inte vad jag gör för fel, för jag försöker så in i det grövsta att vara en bra person som folk tycker om. Och nej, inte på det där smöriga äckliga klängiga sättet, utan bara helt neutralt typ; Hon är helt okej. Det räcker för mig. Men tydligen så fungerar det inte. I slutändan är det jag som förlorar ändå. Det är säkert bara så att jag tänker för mycket och överanalyserar allt som vanligt. För så är det alltid och jag ångrar alltid allt som jag skriver eller säger. Min hjärna bryter ner mig ibland. Totalt.

Jag äter nöt-crème, det är i alla fall gott.

Om en vecka fyller jag 18, spännande.