Det är precis när man tror att allt är borta, när att allt håller på att bli bättre. Just när man tror att inget kan få en på dåligt humör, som det alltid slår till igen. Alltid då som det kommer tillbaka.

Jag har raderat, slängt, tagit bort, bränt upp och sopat igen alla möjliga spår och minnen som jag inte orkar komma ihåg. Ändå kommer det alltid tillbaks på något jävla sätt. Sådana där löjliga jävla sätt också. Jag blir mest arg. Fast jag blir alltid arg när jag blir ledsen. Så jag vet inte riktigt. Men det är nästan bara komiskt egentligen hela skiten. Startar en gammal mobil som jag tänkte ta med som reserv på festival, och tror ni inte att det ligger ca 2300 sms i inkorgen som jag absolut inte vill läsa? Jo.

Självklart tvingar jag mig igenom alla. Läser varje ord. Det är ett helvete att vara så nyfiken. Jag har suttit i två timmar och bara läst sms, svar efter svar efter svar. Det värsta är inte minnen eller ens att läsa alla jävla sms. Det värsta är att nu i efterhand ser jag hur fel jag gjorde och hur jävla vek jag var. Maja du är vek. Bra jobbat, bli en man.

Meningslös och helt jävla dunderpatetisk jätteångest.
Fan.

Trotts att jag vill äta upp min egna arm av ren ångest och saknad när min fina pojke har åkt hem, så har jag inte vart så här glad på länge. Det känns som om det bara kan gå bättre och bättre nu.

Haft en underbar helg med Anthon och diverse andra människor. Om ca tio dagar får jag träffa Anthon igen och en hel drös med nya och gamla vänner troligen. Förhoppningarna är på topp och det kommer troligtvis bli superkul att åka på festival. Jag peppar Siesta som fan just nu! Kommer bli så jävla skönt. Dessutom har jag tänkt ut lite smått att det är ungefär fyra veckor kvar i skolan. Varav en veckan minus två dagar, går till Siesta = ledig. Sedan är det två veckor kvar, och dessa två sista veckor gör man i stort sett inget jobbigt. Så det känns bra. Snart är allt klart. Jag får lov och allr blir fint. Älskar't.

Förövrigt måste jag säga att Rebecca och Olivia gör mina dagar i skolan värda. Tack brudar.

Nu ska jag fixa ett fotobetyg och se på kärleksfilm.
Bye

Hatar att inte veta. Hatar att inte förstå. Hatar att inte kunna. Hatar att inte våga.

Ouh. Det kommer tillbaks.
Ibland mer, ibland mindre. Men det kommer alltid tillbaks.
Vill inte.

När ska jag lära mig att hitta folk som, eller liksom. Fan också. Jag vet inte. Kan inte förklara. Det finns där, det syns inte, det hörs inte, det märks knappt, förutom av mig. Eftersom det är mig det påverkar. Vänner som finns, men ändå inte finns där. Jag kan inte ens förklara det. Det är så litet men gör så jävla ont att det är galet. För varje gång tror jag att jag har hittat rätt människor att lita på och sådär. Varje gång har jag tydligen lika fel. Glider iväg efter ett tag. Är i vägen. Jag får finnas, men bara för att dom måste låta mig.
Var gör jag fel, varje gång?


Lolololol Äsch. Jag klarar mig. Det är lugnt. Jag är okej. Jag har haft en underbar helg med min andra halva. Och jag vet att jag snart får träffa honom igen, iih. Det håller mig flytande långt ovanför ytan. Till och med lite flygande, i luften, av ren kärlek. Fina människa, jag älskar dig. Tack för allt.


Nu ska jag vara så hurtig att jag ska plugga, bara för att jag mår bra.


Tjarå