This ship is sinking, deeper and deeper.

We've abandoned this vessel and left the captain for dead.

Det känns som om det var igår jag gick på bussen hem och blickade rakt in i ett par fina ögon. Men det var inte igår. Det är tre månader sedan. Nu har mamma börjat pynta vårat hem med julsaker som en galning. Jag tyckte nyss att hon tog fram Halloweengrejer och stoppade i hela huset. Ja hon pyntar till och med för Halloween... Jävlar vad fort tiden går. Jag tror inte att ja hinner med. Men det känns ändå skönt på något sätt. Snart blir det ljusare och varmare, vilket automatiskt leder till att jag blir allmänt gladare och en trevligare människa. Men än är det höst. Om några dagar är det officielt december och vinter. Vinter. Det blir aldrig någon julstämning här ändå. Kände att jag gav upp det för nåt år sedan när det var +10 grader och soldis ute. Det var väl fint. Men det är ju in some kind of way fel. Då hade jag hellre velat ha lite mörker och regn så man kan tillåta sig att sitta hemma och äta Paradischoklad och kolla på TV hela julaftons förmiddagen för att sedan tillbringa kvällen med familj och vänner. På julafton och nyår är det okej med mörker. Då har man sina nära och kära att dela högtiderna med. Men fan nej, annars är mörker bara jobbigt för mig. Antagligen för många andra med. Jag fick höra idag att Sverige har högsta antalet unga självmordsoffer, i förhållande till befolkningen, i världen. Vad är det med människor? Vad är det med oss? Det är ju sorgligt. Och nej jag har inga som helst planer på att begå självmord eller något, lol.


Lalalala.
Vet inte.


Och Theo, om du läser detta så är du en jävla slyna om du inte kontaktar mig dirr.

Och i en värld av kaotiska ord ...

så är jag ändå bara en i den slitna mängden?


Jag har inget mer intressant att skriva än att söndagar är åt helvete.

Förresten

Varför får jag en känsla av att det aldrig kommer att läka
och att jag aldrig kommer att glömma?
Jag blir panikslagen bara vid tanken.


Jävla skitdag.

-

Varför? Varför idag? Varför just jag? Varför just jag idag?
För att jag inte orkar det här idag. Därför just jag idag.

Brosandi

Idag kom jag att tänka på en jävligt töntig grej. Jag gick runt i stan ensam förut. Ärligt talat så tycker jag att det kan vara jätteskönt att gå runt ensam och tänka själv vart man vill gå, när man vill gå dit, hur länge man vill vara i den och den affären osv. Men på något sinnessjukt sätt så stirrar folk konstigt på en och tjejgäng skrattar och kollar snett när man är ensam ung tjej som går i stan. Varför?

Ursäkta men jag ser inget som helst fel i det haha. Det är fan tragiskt och nästan komiskt på samma gång hur otroligt hårt vissa faller för grupptryck eller vad det nu är som har format dessa skumma normer och principer. Varför i hela helvete skulle inte jag kunna gå ensam i stan? Ibland blir jag så trött på människor.



I vilket fall som helst så köpte jag ett linne idag. Bara för att det var så jävla fult att det var fint. Jag vet att ni vill veta detta. Jag vet också att ni vill veta att jag har tagit med min mattebok hem. M-a-t-t-e-b-o-k. Förstår ni vad det betyder? Jo, att jag mår tillräckligt fantastiskt för att sätta mig och räkna matte! (Observera att matte är det värsta jag vet och jag har fortfarande inte räknat mer än tre tal på hela terminen...) Vi får hoppas att det håller i sig. Förövrigt så insåg jag typ i förrgår att jag inte har lyssnat på Sigur Rós på hur länge som helst, och när jag lyssnade på dom igen blev jag helt galet lycklig. Åhåh.



Minn besti vinur hverju sem dynur.
Ég kyngi tári og anda hári.


My best friend whatever may happen
I swallow a tear and breathe in your hair.

Ljusslingor och vilsna sjöfarare,

Sæglópur, á lífi, kominn heim.
Sæglópur, á lífi, kominn heim.

Det är tur att tusentals små glödande lampor till och med kan hjälpa en vilsen sjöfarare som mig att hitta hem i ett sådant kallt och blött Göteborg som detta. Det är helt galet hur tom man kan känna sig.

Jag tror inte att jag vet inte vem jag är längre. Förr visste jag alltid vad jag kämpade för, vem jag ville bli och vem jag alltid ville vara. Men nu har jag redan bevisat för mig själv att jag kan vara precis vem jag vill. Jag har inget att kämpa för längre. Jag har ingen direkt motivation till någonting längre. Jag har ingen inspiration och inget intresse för något. Det gör mig så fruktansvärt rädd och ledsen. Vad ska jag göra om jag är sådan här för all framtid? Hade jag bara det där lilla att ge? Varför känner jag mig så oändligt tom? Jag vill ha en radikal förändring. Denna gången gärna en radikal förändring av den positiva sorten. Förra gången, förrförra gången och gångerna innan dess var nog alla ganska sorgliga och negativa.

Men det är kvällar som denna, som tyvärr blir allt fler och fler när det går mot vintertider, så blir jag så otroligt självisk. Men jag blir så stolt och så lycklig att mitt hjärta slår dubbla slag när jag tänker på att du är min. Att andas i takt med dig är det bästa jag vet. Jag tröttnar aldrig på att säga det. Tack finaste Anthon för att du är underbar.

Tack till Theo och Hannah också. För att ni är de bästa vänner jag har.

Var bara tvungen att säga det. Goodbye for now.

I hope that this makes you smile.

Det är helt galet hur musik kan få mig att må så olika. Jag blir fortfarande förvånad ibland när jag hör en låt och blir fruktansvärt sentimental bara för att låten väcker massa minnen. Som förut idag när jag står inne i en affär och så hör jag Silverstein spelas i högtalarna. På en halv sekund så spelades flera års minnen upp framför mig som en film, och jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Jag är så sjukt glad och lycklig för att allt det där är över i alla fall. Because I need you my bird.

Åh, jag vill ha något intressant att skriva om. Men jag har tyvärr inte det idag. Allt känns ganska tomt. Det känns bra, liksom helt okej, men tomt. Jag saknar Anthon. Oj aj aj aoj. Hmmmmmhm Jag ska nog minsann åka och hälsa på honom snart.

So come on and dance with me.
Cause you are so special.
Oh oh , I love you.

Why can i see blood on your hands?

Hey! Ja alltså... Vi ska börja fota skräck och horrorbilder i skolan snart. Så, just for the lulz, kladdade jag ner hela badrummet med blod förut. Jag har aldrig ens försökt fota något sådant innan tror jag såatteeeeeh jag lär få öva lite innan det blir något av det tror jag haha!

På tal om jag vet inte så är det söndag. Söndagar brukar inte vara så farliga på ångestfronten längre. Men just idag var det tungt. Jag vet inte riktigt varför. Jag ligger en jävla bit efter i skolan så kanske därför...
Helgen har i vilket fall spenderast med min familj på ett flytande hotell i Bohuslän. Fin middag och god hotellfrukost. Inte helt fel. Men jag saknar folk. Jag har förövrigt inte festat på ... jag vet inte hur länge. Ärligt talat förvånar det mig hur många det är som tror att jag faktiskt super skallen av mig och festar varje helg eller något. Jag kan påpeka att jag gör det ungfär aldrig numera. Det är dock lite för sällan tycker jag... Ehrm. Ta med mig ut?
Jag träffade i alla fall Ivar ett tag i fredags. Det var mysigt som vanligt. Jag saknar lite att ha sådär riktigt nära vänner hos mig hela tiden, som jag bara helt random kan åka och träffa och berätta allt för och sedan bara få höra att man är bra, för att sedan chilla och skratta åt ingenting. Han är i alla fall sjukt bra. Tack för allt Ivar, du gör mig så jävla glad ska du veta.


Jag kan dessutom erkänna lite smått att jag vill ha jul nu.

Resa

Jag kom plötsligt att tänka på hur jävla less jag är på Göteborg. Misstolka inte, för jag älskar Göteborg och det finns många människor här som jag aldrig skulle klarat mig utan. Men jag är så sinnessjukt trött på resten av människorna här. Jag får ångest vid tanken på att jag måste umgås med vissa. Jag är trött på stan. Jag är trött på Önnered. Jag är trött på Frölunda. Jag är trött på spårvagnar och jag är trött på blöta löv och regn. Jag vill resa. Jag vill resta lååååååångt bort så jag kommer ihåg att längta hem igen och kommer ihåg allt fint jag faktiskt har här hemma. Förövrigt hatar jag julen. Låt mig resa bort över julen. Åh ja. Fast jag vill gå på Jul på Liseberg med någon jag tycker om. Det är fint. Det är det enda fina med julen i Göteborg. Jul på Liseberg. Det luktar så gott där och allt är så fint med alla miljoner små lampor i träden. Till och med fakesnön där inne gör mig glad. Ja dit vill jag gå med någon som betyder mycket för mig. Och resa. Vill resa.


Hmmmmmmmmmmmmmmmmmmmm

Just nu,

Jag hatar ER.
Och jag hatar Göteborg.


Men efter regn kommer alltid sol
och smärtan gör att du känner att du lever.

Surprise me, honey.

You know this won't be perfect all by it self.


Det är farligt att tänka. Människor tänker för mycket. Denna veckan har jag tänkt för mycket. Man borde vara neutral och sluta tänka så mycket, för när man väl börjar att tänka efter så kan man inte sluta. Man fortsätter att tänka och tänka och tillslut inser man hur fittigt allting igentligen är och man finner ingen mening med någonting. Jag har diskuterat det ett tag med Ivar och båda är nog väldigt överrens om att det är farlig aatt tänka.
Små saker kan starta det hela. Små komplex kanske. Visste ni att jag har otroliga viktkomplex? Grejen är att jag kan pendla mellan att väga allt från 55-61kg i veckan, beroende på vad jag äter, OM jag äter, om jag tränar osv. Saken är att det blir som en ond cirkel. Jag får ångest när jag väger för mycket och då slutar jag äta i några dagar. Då blir jag trött och orkar inte träna. Jag blir då mer arg och ledsen och äter ännu mindre. När jag väl äter igen så äter jag massa onyttygt och går snabbt upp igen. Då blir får jag ångest igen och slutar att äta igen osv. Sure thing, synd för dig tycker ni. Grejen är att jag bryr mig inte om ni bryr er eller inte. Jag bryr mig inte ett jävla skit om ni tycker jag är för smal eller för tjock. Jag bryr mig inget om ni är tjockare eller smalare än mig. Jag bryr mig bara om min egen vikt i detta fallet. (Självklart skulle jag bry mig om min kompis fick anorexia eller whatever, vill bara förklara i största allmänhet.)
Alla sånna här små vardags problem som vänner, komplex, vädret, bad news och allmänna saker kan flätas samman till ett enda stort ångestmoln och tynga ner de verkliga problemen till en enda stor tung ångestklump. Det är mindre bra faktiskt.Att sitta hemma varje jävla kväll och tänka gör då inget bättre. För man inser bara att det inte finns någon mening med något.

Fast det är ju inte riktigt sant. För egentligen har jag så mycket som jag vill leva för och så mycket jag hoppas på. Jag är en sån människa som ser det bästa i alla andra. Vilket i och för sig ofta inte är så bra, men så är det. Jag slutade gråta för flera år sedan. Jag kan ärligt talat inte gråta. Möjligen till sorgliga filmer, musik som väcker minnen eller någon som sårar mig enormt. I vilket fall så fick jag ett jättefint sms av Sophia förut idag. Det var säkert många fler som fick det, men jag blev verkligen jätteglad. Jag vet inte riktigt varför, men jag tror att jag insåg att även om jag inte har så många nära vänner längre så kan folk som inte står mig så himla nära ändå vara helt otroligt fina och göra helt oväntade saker eller säga saker helt random som gör mig gladare igen. Sånt gör mig fan lite lycklig.

Jag tänker för mycket. Det är för ensamt och för vintrigt.
Jag vet inte.

Sorry, you're not a winner.

with the air so cold and a mind so bitter.


Det är fan sinnessjukt hur väder och vind kan påverka och mindfucka människor som det faktiskt gör. Speciellt mig. Jag blir så otroligt deppig under vinterhalvåret att jag blir helt till mig av ingenting ibland. Det är inte okej, för jag har ingen som helst direkt anledning. Jag vill bara allmänt gå i ide tills det blir ljusare dagar igen. Men nej. Så kan man ju fan inte tänka. Hallå, det värsta jag vet är folk som aldrig ser något positivt i någonting. Men på vintern muteras jag till en sådan själv. I guess I have to find something everyday to look forward to. Inte det lättaste men det går väl. För tillfället är the moment of the day när skolan slutar och jag får åka hem och sova. Helvete vad underbart det är. Men i övrigt så tycker jag att människor blir allmänt tjurigare, otrevligare, tröttare, deppigare och mer stressade på vintern. Liksom förut idag när jag skulle sätta mig på spårvagnen hem, först tränger sig en tant före mig in genom dörrarna och knuffar mig så jag ramlar. Sedan kommer en killer och slänger sig före mig ner på platsen jag precis skulle sätta mig ner på. Dessutom stänger spårvagnschauffören de jävla dörrarna mitt framför ansiktet på en mamma med barnvagn som inte hunnit stiga på. Wth? Jag blir så jävla trött. Hjälp varandra att genomlida dessa äckliga och mörka månader i stället för att göra dem ännu pissigare än vad de redan är. Det enda som gör dem riktig tvärda är väl att alla blir lite mer mysiga, lite mer slöa och lite mer icke-utseendefixerade i tex skolan och i största allmänhet. Det är så jävla gott när man sitter i tjocka myskläder runt Lucia eller precis innan jullovet och planerar lovet lite smått, alla prov är över och man bara längtar till ledighet. Jag blev sjukt sugen på pepparkakor helt plötsligt? Men fan vad man inte längtar till slasket, no way. Göteborg är inte vackert i slask. Det är bara vidrigt och kallt.

Nä, nu ska jag sätta mig och äta vinterchoklad, som tyvärr smakar sjukt skumt, och se film och sakna mina närmaste.


So long.

Höstlovet

Oj. Alltså jag minns inte ens allt. Men det var ett sjukt jävla otroligt fint lov. Började med att jag och massa pers drog på Partillerocken förra veckan. Det var ganska pepp fastän det var en sådan liten spelning bara. Sen i måndags mötte jag Anthon på centralen. Vi träffade massa folk, chillade hemma i min skabbia källare, såg några tusen filmer och hade lite smått halloweenfirande med min galna släkt. Fint var det att få vara med honom i alla fall. Fast det känns som om jag vart helt isolerad från vardagen aslänge haha. Jag kom precis på att det är skola imorgon och jag har fotouppgifter och svenskaläxor osv att göra. Fan också. Men det gör inget. Jag gillar min skola. Det är chill. Snart är det jul, (omgwtfvarttoghöstenvägen?) och på torsdag är det TDWP konsert! Det blir bäst, jag och twin again.

Nä nu ska jag leta reda på en svensk dikt tills imorgon.
Jag skriver bara massa bajs ändå.

Haa deee






Believe it or not,
but I'm still here.