Helvete. Varför är jag så klen? En sån jävla bekräftelsehora? Varför kan jag inte klara mig ensam? Jag vet inte. Varför tänker jag för mycket? Så fort jag blir ensam så sitter jag och tänker, tänker på alla fel jag gör, får för mig att dom är livsavgörande och att jag måste ställa allt till rätta. Men att jag inte kan. För jag vet inte hur. Jag tänker på alla i min omgivning, alla jag älskar och alla jag bryr mig om. Tänker på alla anledningar för att dom ska sluta bry sig om mig. Jag är så jävla rädd för att bli ensam. Jag vill vara bra. Tro mig, jag bryr mig ingenting om vad randoms tycker om mig. Men när det gäller personer som jag själv bryr mig om så vill jag verkligen vara bra.
Jag blir så jävla arg på mig själv för att jag tycker synd om mig själv. Varför i helvete tycker jag synd om mig själv? Jag har ingen som helst jävla anledning till att tycka synd om mig själv.

Jag läste någon stans att den som citerar har inget att säga till om själv. Men om jag citerar mig själv då? Visar det bara att jag inte har något att säga till om längre, eller att jag en gång i tiden sa något som betydde något? Eller att jag rent av aldrig har haft något att säga? I vilket fall;

Tisdag 22 september 2009

Jag är en otroligt förvirrad ung flicka. Jag vet aldrig vad jag vill.
Samtidigt vet jag exakt vad jag vill ha och vem jag vill ha.

Och jag vet inte hur många gånger jag har sagt detta, men Jag vet inte.
Jag kan gärna lyssna på andra och hjälpa andra. Det är det jag är bäst på. Jag gillar ju inte att förmedla mina känslor egentligen. Eller jag är väl ganska dålig på det i alla fall.
Men jag behöver ändå medkänsla och bekräftelse. Jag behöver uppmärksamhet och omtanke. Jag är otroligt krävande egentligen. Jag menar verkligen paranoid ibland och sinnessjukt jobbig mot mig själv. Det är faktiskt otroligt jobbigt att hantera ensam.
Men jag visar sällan något sådant offentligt.

Klarar ni av mig? Klarar någon av mig? Klarar du av mig?