Jag klagar som bara fan den här veckan. Tror mensen är på väg, tyvärr.
PMS är inte okej.

Men vet ni vad jag insett? Att något av det värsta med mig själv är hur jävla lätt jag tror att jag bara är i vägen hela tiden. Minsta lilla grej, och jag känner mig otroligt jobbig, jag får sådan jävla ångest över det och vill bara försvinna. För jag vill verkligen inte vara en sån person som man inte orkar med och bara vill att den ska gå, en sån man umgås med för att man känner att man måste.
Jag fick känna av det så jävla många gånger förr, jag var alltid den som bara hängde med för att dom var tvungna att ha med mig, annars skulle det tas upp av skolan som mobbning eller något ditåt. Dock räckte det för att göra mig vek mot det mesta.

Pfft, man borde kunna typ träna bort sånt.
Min hjärna spökar lite som den vill.

Men jag menar aldrig att vara jobbig eller i vägen.
Fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan

Jag
hatar
mig
själv
när
jag
aldrig
kan
bestämma mig.

Skriver en text. Får ångest. Raderar. Lägger upp en bild. Får ångest. Raderar.
Så enkelt allt vore om inte dom där jävla tankarna kom upp hela tiden. Jag förstår inte ens varför. Jag vet att det inte är något fel på mig. Jag vet om det. Jag tycker om mig själv. Men ibland sviken självförtroendet en aning. Det till och med sviker helt och hållet vissa dagar. Allt går åt helvete och jag vill bara sova tills det blir en ny dag.

Jävla bögkropp.
Jävla böghjärna.
Jävla bögmigsjälv.

Så jävla många utkast jag har.
Jag blir ledsen och
lite rädd för mig själv ibland.

Jag glömde vad jag egentligen skulle skriva.

Jag vet inte riktigt vart jag ska skriva det här.
Eller om du ens kommer att läsa det.

Men grattis på 19 års dagen i alla fall.
Hoppas du har det bra.




Och förlåt för att jag rev sönder ditt kort.

Jag har precis fyllt ingenting.
Från att man föds och tills man är runt tolv kanske, så är man barn. Man är ett litet barn och ens värsta problem är monster under sängen och skrubbsår. När man fyller tretton är man tonåring, det är man tills man är 16. Då är man tonåring och lite äldre och lite tuffare, men fortfarande ett barn. Och när man fyller 18 så är man vuxen. Punkt. Så är det bara.

Men där emellan då? Man är för stor för att får rabatter som "barn" eller "ungdom" vid resor och evenemang, men man är för liten för att gå på krogen. Man är för stor för att sitta i mammas knä, men man är för liten för att klara sig ensam. Man har redan haft ett helt år på sig att börja övningsköra bil, men det är ett helt år kvar tills du får lov att ta körkort. Du anses stor nog att ta ansvar över dina handlingar, men du är för liten för att sköta dig själv och flytta hemifrån.

Sjutton, det måste vara åldern gud glömde bort att göra något av. Varken något positivt eller negativt. Det är bara ett svart hål. Ett år av väntan till att bli tvingad bli myndig och vuxen.

Lycka till, Maja.

Jag vill.
Jag vill packa mina nödvändigaste grejer i min alldeles för trånga ryggsäck. Jag vill vara jätteglad i skolan hela dagen för jag vet att jag kommer att få vara med dig sen. Jag vill springa ner till spårvagnen och åka till centralen direkt när skolan slutat. Jag vill bli sådär jättenervös som jag alltid blir innan jag ska få träffa dig, som om det vore första gången vi ses igen. Jag vill bli sådär pirrig när jag sitter på tåget och bara tänker på dig och räknar ner varje minut i en timme och en kvart. Jag vill att dom ska ropa ut Nästa Halmstad i högtalarna och stanna tåget. Jag vill hoppa av och och mötas av den finaste killen jag vet. Jag vill bli omfamnad och kramad och pussad. Jag vill gå genom stan och hålla dig i handen och prata om ingenting. Jag vill åka buss med dig till lilla Oskarström och hälsa på din familj. Jag vill lägga mig i din säng med dig och se på film som vi alltid gör. Jag vill sova med dig, för det är då jag sover som bäst. Jag vill vakna på morgonen och veta att jag har en natt till kvar att spendera med dig innan helgen är slut. Jag vill äta frukost och fortsätta att göra i stort sett ingenting förutom att umgås med dig, för det är vad jag tycker om mest. Att vara med dig. Jag vill planera våra kanske inte så långa, men oerhört betydelsefulla kvällar in i minsta detalj som vi alltid gör, för det är så sjukt mysigt. Jag vill gå till ICA med dig och Ronja. Jag vill äta chips och sedan bada med dig. Jag vill sova med dig en natt till och vara så galet lycklig att jag klarar allt ett tag till. Jag älskar oss.

Och snart ses vi igen!<3

Dessa jävla söndagar. Man tänker alltid att det ska bli bättre nån gång, men det blir de fan aldrig. Jag tror att alla kommer att förbanna söndagar för all evighet och framtid pga dessa jävla måndagar. Stackars söndagar. Söndagsfuckingångest.

På tal om allt annat i mitt liv så var det väl ganska trevligt igår. Jag och Hannah hade middag med massa folk. Jag blev kanske lite för full ett tag och väldigt sentimental och saknade Anthon väldigt mycket. Annars var det en mycket trevlig kväll.
Har saknat vissa av mina vänner lite.

Snart är det i alla fall min födelsedag och konsert. Fy fan vad jag längtar, helt ärligt jag måste slå ur mig lite aggressioner på random stora män och hoppa runt till galet bra musik. Jag är så himla mogen, jag vet. Men det är jävla skönt att bli så trött att man inte orkar stå upp och alla blåmärken gör att man känner att man lever. Jag låter helt jävla psykad. Jag ska starta en egen Fightclub eller nåt i smyg. Eller bara börja träna somfan. Ut och springa så mycket varje dag att jag dör av trötthet. Fan vad skönt. (Fast nä...)

Jag har nog inte riktigt insett att jag fyller år om fyra dagar. Jag bryr mig nog inte egentligen, men samtidigt går allt så fort att jag blir rädd. Om ett år är jag tydligen vuxen, enligt svensk lag i alla fall. Inte enligt mig själv. Jag känner mig precis lika liten som när jag började i sexan och fortfarande tyckte att alla dåvarande nior var jättegamla. Jag kommer fan aldrig klara mig själv. Jag vill vara liten ett tag till. Just nu vill jag bara vara jag.

Håll om mig hårt och säg att jag är bra.

Allvarligt, jag blir så jävla arg. Jag blir inte ens ledsen, bara arg.
Jag är väldigt medveten om att jag tappat kontakten med väldigt många under senaste vinterhalvåret. Men är det bara mitt fel? Nej. Dessutom, tror ni seriöst att jag vill ha något med er att göra när majoriteten pratar skit om mig bakom min rygg, dissar och tar mig som ett tjugotredjehandsval? Skulle inte tro det.

Tack, men jag klarar mig med dem som står mig närmast.
Det har jag faktiskt insett nu, helt själv.