Surprise me, honey.

You know this won't be perfect all by it self.


Det är farligt att tänka. Människor tänker för mycket. Denna veckan har jag tänkt för mycket. Man borde vara neutral och sluta tänka så mycket, för när man väl börjar att tänka efter så kan man inte sluta. Man fortsätter att tänka och tänka och tillslut inser man hur fittigt allting igentligen är och man finner ingen mening med någonting. Jag har diskuterat det ett tag med Ivar och båda är nog väldigt överrens om att det är farlig aatt tänka.
Små saker kan starta det hela. Små komplex kanske. Visste ni att jag har otroliga viktkomplex? Grejen är att jag kan pendla mellan att väga allt från 55-61kg i veckan, beroende på vad jag äter, OM jag äter, om jag tränar osv. Saken är att det blir som en ond cirkel. Jag får ångest när jag väger för mycket och då slutar jag äta i några dagar. Då blir jag trött och orkar inte träna. Jag blir då mer arg och ledsen och äter ännu mindre. När jag väl äter igen så äter jag massa onyttygt och går snabbt upp igen. Då blir får jag ångest igen och slutar att äta igen osv. Sure thing, synd för dig tycker ni. Grejen är att jag bryr mig inte om ni bryr er eller inte. Jag bryr mig inte ett jävla skit om ni tycker jag är för smal eller för tjock. Jag bryr mig inget om ni är tjockare eller smalare än mig. Jag bryr mig bara om min egen vikt i detta fallet. (Självklart skulle jag bry mig om min kompis fick anorexia eller whatever, vill bara förklara i största allmänhet.)
Alla sånna här små vardags problem som vänner, komplex, vädret, bad news och allmänna saker kan flätas samman till ett enda stort ångestmoln och tynga ner de verkliga problemen till en enda stor tung ångestklump. Det är mindre bra faktiskt.Att sitta hemma varje jävla kväll och tänka gör då inget bättre. För man inser bara att det inte finns någon mening med något.

Fast det är ju inte riktigt sant. För egentligen har jag så mycket som jag vill leva för och så mycket jag hoppas på. Jag är en sån människa som ser det bästa i alla andra. Vilket i och för sig ofta inte är så bra, men så är det. Jag slutade gråta för flera år sedan. Jag kan ärligt talat inte gråta. Möjligen till sorgliga filmer, musik som väcker minnen eller någon som sårar mig enormt. I vilket fall så fick jag ett jättefint sms av Sophia förut idag. Det var säkert många fler som fick det, men jag blev verkligen jätteglad. Jag vet inte riktigt varför, men jag tror att jag insåg att även om jag inte har så många nära vänner längre så kan folk som inte står mig så himla nära ändå vara helt otroligt fina och göra helt oväntade saker eller säga saker helt random som gör mig gladare igen. Sånt gör mig fan lite lycklig.

Jag tänker för mycket. Det är för ensamt och för vintrigt.
Jag vet inte.