Ljusslingor och vilsna sjöfarare,

Sæglópur, á lífi, kominn heim.
Sæglópur, á lífi, kominn heim.

Det är tur att tusentals små glödande lampor till och med kan hjälpa en vilsen sjöfarare som mig att hitta hem i ett sådant kallt och blött Göteborg som detta. Det är helt galet hur tom man kan känna sig.

Jag tror inte att jag vet inte vem jag är längre. Förr visste jag alltid vad jag kämpade för, vem jag ville bli och vem jag alltid ville vara. Men nu har jag redan bevisat för mig själv att jag kan vara precis vem jag vill. Jag har inget att kämpa för längre. Jag har ingen direkt motivation till någonting längre. Jag har ingen inspiration och inget intresse för något. Det gör mig så fruktansvärt rädd och ledsen. Vad ska jag göra om jag är sådan här för all framtid? Hade jag bara det där lilla att ge? Varför känner jag mig så oändligt tom? Jag vill ha en radikal förändring. Denna gången gärna en radikal förändring av den positiva sorten. Förra gången, förrförra gången och gångerna innan dess var nog alla ganska sorgliga och negativa.

Men det är kvällar som denna, som tyvärr blir allt fler och fler när det går mot vintertider, så blir jag så otroligt självisk. Men jag blir så stolt och så lycklig att mitt hjärta slår dubbla slag när jag tänker på att du är min. Att andas i takt med dig är det bästa jag vet. Jag tröttnar aldrig på att säga det. Tack finaste Anthon för att du är underbar.

Tack till Theo och Hannah också. För att ni är de bästa vänner jag har.

Var bara tvungen att säga det. Goodbye for now.