Det är helt galet hur musik kan få mig att må så olika. Jag blir fortfarande förvånad ibland när jag hör en låt och blir fruktansvärt sentimental bara för att låten väcker massa minnen. Som förut idag när jag står inne i en affär och så hör jag Silverstein spelas i högtalarna. På en halv sekund så spelades flera års minnen upp framför mig som en film, och jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Jag är så sjukt glad och lycklig för att allt det där är över i alla fall. Because I need you my bird.
Åh, jag vill ha något intressant att skriva om. Men jag har tyvärr inte det idag. Allt känns ganska tomt. Det känns bra, liksom helt okej, men tomt. Jag saknar Anthon. Oj aj aj aoj. Hmmmmmhm Jag ska nog minsann åka och hälsa på honom snart.
So come on and dance with me.
Cause you are so special.
Oh oh , I love you.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar