Jag klagar som bara fan den här veckan. Tror mensen är på väg, tyvärr.
PMS är inte okej.

Men vet ni vad jag insett? Att något av det värsta med mig själv är hur jävla lätt jag tror att jag bara är i vägen hela tiden. Minsta lilla grej, och jag känner mig otroligt jobbig, jag får sådan jävla ångest över det och vill bara försvinna. För jag vill verkligen inte vara en sån person som man inte orkar med och bara vill att den ska gå, en sån man umgås med för att man känner att man måste.
Jag fick känna av det så jävla många gånger förr, jag var alltid den som bara hängde med för att dom var tvungna att ha med mig, annars skulle det tas upp av skolan som mobbning eller något ditåt. Dock räckte det för att göra mig vek mot det mesta.

Pfft, man borde kunna typ träna bort sånt.
Min hjärna spökar lite som den vill.

Men jag menar aldrig att vara jobbig eller i vägen.
Fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan