Det är konstigt hur fruktansvärt liten man kan se ut när man sover, eller på något sätt så annorlunda fast ändå inte. Ansiktet är avslappnat och fridfullt, andningen är lugn och...
han är så fruktansvärt fin, alltid. Men speciellt när han sover.

Älskling, jag inte låta bli att bry mig så fruktansvärt mycket om dig.
Du är min lycka.


Imorgon åker du hem, och då påbörjas min terapi mot ensamhet typ. Det är jobbigt, väldigt jobbigt. Men det går. Bara jag vet om när jag får träffa dig igen. Då har jag något att se fram emot och att kämpa hårt för. Förr hade jag galet svårt för att hitta ett mål att kämpa för. Det enda målet jag hade varje dag var att stiga upp ur sängen och ta mig igenom skoldagen i stort sett. Men nej, nej, nej, det är inte så längre. Skolan fungerar. Vardagen fungerar. Jag fungerar, så länge jag vet att jag har dig som ett mål. Det låter så töntigt och patetiskt, men det är underbart för mig att ha det som mål istället för "Gå upp ur sängen idag"-varje dag-mål. Det om något var patetiskt. Jag hade ju inget liv.
Nu har jag ju dig, och mina få vänner som kommer och går lite som dom vill.

Du är min trygghet, Anthon.
Glöm inte det.

Kyss!