När ska jag lära mig att hitta folk som, eller liksom. Fan också. Jag vet inte. Kan inte förklara. Det finns där, det syns inte, det hörs inte, det märks knappt, förutom av mig. Eftersom det är mig det påverkar. Vänner som finns, men ändå inte finns där. Jag kan inte ens förklara det. Det är så litet men gör så jävla ont att det är galet. För varje gång tror jag att jag har hittat rätt människor att lita på och sådär. Varje gång har jag tydligen lika fel. Glider iväg efter ett tag. Är i vägen. Jag får finnas, men bara för att dom måste låta mig.
Var gör jag fel, varje gång?


Lolololol Äsch. Jag klarar mig. Det är lugnt. Jag är okej. Jag har haft en underbar helg med min andra halva. Och jag vet att jag snart får träffa honom igen, iih. Det håller mig flytande långt ovanför ytan. Till och med lite flygande, i luften, av ren kärlek. Fina människa, jag älskar dig. Tack för allt.


Nu ska jag vara så hurtig att jag ska plugga, bara för att jag mår bra.


Tjarå