Det är precis när man tror att allt är borta, när att allt håller på att bli bättre. Just när man tror att inget kan få en på dåligt humör, som det alltid slår till igen. Alltid då som det kommer tillbaka.

Jag har raderat, slängt, tagit bort, bränt upp och sopat igen alla möjliga spår och minnen som jag inte orkar komma ihåg. Ändå kommer det alltid tillbaks på något jävla sätt. Sådana där löjliga jävla sätt också. Jag blir mest arg. Fast jag blir alltid arg när jag blir ledsen. Så jag vet inte riktigt. Men det är nästan bara komiskt egentligen hela skiten. Startar en gammal mobil som jag tänkte ta med som reserv på festival, och tror ni inte att det ligger ca 2300 sms i inkorgen som jag absolut inte vill läsa? Jo.

Självklart tvingar jag mig igenom alla. Läser varje ord. Det är ett helvete att vara så nyfiken. Jag har suttit i två timmar och bara läst sms, svar efter svar efter svar. Det värsta är inte minnen eller ens att läsa alla jävla sms. Det värsta är att nu i efterhand ser jag hur fel jag gjorde och hur jävla vek jag var. Maja du är vek. Bra jobbat, bli en man.

Meningslös och helt jävla dunderpatetisk jätteångest.
Fan.