Jag vill kunna skriva precis allt jag känner för dig. Precis exakt hur otroligt mycket jag älskar dig. Men jag vet inte hur jag skulle formulera mig. Det hade inte räckt till.
Men jag måste erkänna att du fascinerar mig väldigt mycket. För jag trodde aldrig att jag skulle kunna bli kär igen. Det låter så jävla patetiskt jag vet, jag kanske är sådan. Så var det i alla fall. Men du lyckades. Och jag kan komma på mig själv ibland med att sitta och tänka på hur jävla mycket jag tycker om dig att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Speciellt på spårvagnen på mornarna när jag ska till skolan eller nåt. Då sitter jag och tänker jättemycket och plötsligt stirrar alla konstigt på mig för jag sitter och ler jättefånigt. Men det rör mig inte, för jag har dig. Jag kan gå på glödande kol, jag kan vinna alla tävlingar, jag kan klättra högst, när jag vet att jag har dig. För du gör mig så jävla lycklig och glad ska du veta. Jag är så stolt över att du är min. Jag vet att jag säger det ofta, men jag tröttnar aldrig på att säga det; Du är det bästa och det finaste jag vet i hela världen. När jag är nere så räcker det med några små uppmuntrande ord för att jag ska bli glad igen, om orden kommer från dig. För det är dig jag bryr mig om. Jag skiter fullständigt vad alla andra förutom mina få närmaste tycker om mig.
Haha, jag älskar mig själv lite för att jag skrev till dig sen. För vi såg varandra på en jävla buss i Önnered. Och ärlig talat så minns jag precis den där underbara känslan i magen när jag fick träffa dig igen, och hur otroligt glad jag blev när vi helt random möttes på Centralen, du kramade och kysste mig och tog min hand. Jag sitter och fnissar lite för det låter väldigt klyschigt, men okej. För det var ju så det var. Fem fantastiska månader med dig, och jag vill ha många många fler tack.
Jag älskar dig, Anthon.