Som alltid har jag så jävla mycket att skriva. Så otroligt mycket tankar som jag aldrig lyckas få ut i ord. Det går bara inte. Det enda jag vet är att jag aldrig har varit lyckligare än vad jag är nu. Och att jag aldrig har varit så säker på någonting som nu. Jag kunde aldrig förställa mig att det kunde bli så här. Men nu är det som det är och jag vill aldrig tillbaks dit jag var förut igen. Aldrig. Så jag tänker fan inte tillåta mig själv att ens tänka på det. Det är över, förbi och kommer aldrig att komma tillbaks igen. Det för försent. Okej? Jag säger Nej. Och den här gången är det fan inte mitt fel hur du än skulle kunna vrida och vända på det. Jag kommer inte att gå på det igen.


Sadly enough, this song's not to hurt you.
Just to show the world that I'm free.




Och på tal om allt så har jag insett att jag är väldigt... lat. Eller bara för trött och omotiverad. Jag vet inte. I vilket fall så orkar jag inte vara social. I somras lärde jag känna halva Göteborg. Nu har jag knappt kontakt med hälften av alla jag umgicks med dagligen då. I och för sig bryr jag mig inte så mycket om de flesta, med tanke på att jag vet att dom inte bryr sig om mig. Men att jag är en sån jävla fitta att jag inte ens orkar umgås med de som stod mig närmast längre gör mig lite ledsen. Men mest arg, arg på mig själv. Jag umgås i stort sett bara med tre personer just nu. Det är vad jag orkar. Och det är dom jag behöver för att överleva atm. Fan vad vek jag är. Jag skyller på att det fortfarande är vinter, och att februari är en helvetesmånad som bara finns för att göra vintern lite extra lång och tröttsam. Men vet ni vad jag insåg idag? Att det är ganska ljust ute på morgonen. Jag blev glad, även om det var molning och kallt av bara helvete så gjorde det mig glad. Jag klarar nog inte riktigt av mörker.

Ouh imorgon ska jag till tandläkaren. Snart är det lov.
Snart får jag träffa min Anthon igen.
Jag hade nog egentligen inget att säga, men att skriva gör mig allmänt lugnare.

Over and out osv.