Jag läste i något horoskop att jag är en sådan person som lätt känner sig väldigt ensam. Det kanske är sant, jag vet inte. Men ibland på kvällarna så sitter jag gärna och kollar igenom bilder. Bilder från dagar då jag var sjukt glad. Bilder från konserter osv när jag visste att jag var helt och fullt levande. Bilder på mig och människor som betyder mycket för mig. Jag sitter faktiskt mest av allt och ser på bilder på mig och Anthon. Och det är en underlig känsla det där, när jag varje gång inser att jag inte är ensam. Jag är aldrig ensam, jag har världens finaste pojkvän som alltid finns där för mig. Och jag inser att jag aldrig varit gladare eller lyckligare än nu. Jag får en sådan där underbar känsla i magen och blir lite extra kär om igen varje gång jag ser honom. Han är det finaste jag vet, och jag kan inte ens, hur jävla gärna jag än skulle vilja, beskriva med ord hur mycket han betyder för mig.


Förövrigt har jag inte gjort ett skit på hela lovet. Har varit med Hannah några dagar. Fett värt att bara kunna ligga och skratta hysteriskt åt ingenting. Hon är fantastisk, min bästa vän. Nu ligger jag i soffan i källaren med datorn på magen och ser på Biggest Loser. Känner mig som en av dem i programmet och vill ut och springa i snön. Fast ne. Vad kallt och jävligt. Det hade vart så skönt med värme och sommar nu. Jag lovar att vi kommer att få campa o slask på Siesta. Awesome.

Men ska äta nu hehe.
Over and out.