Jag har aldrig tänkt på att det jag egentligen är mest besviken och ledsen över hela tiden, är nog mig själv. Jag är fan den mest egoistiska och jobbigaste människan jag vet. Och det jag alltid strävar efter är att aldrig vara i vägen för dom jag tycker om, aldrig vara jobbig eller irriterande, jag vill bara vara bra, och det enda jag lyckas med är att ändå vara egoistisk. Just för att jag tror så jävla dåligt om mig själv hela tiden. Det är jobbigt att alltid vara så beroende av vad andra tycker, trots att jag inte vill bry mig om det. Det är jobbigt att vara så rädd för att bli lämnad ensam hela tiden, det är jobbigt att vara så avundsjuk av sig, det är jobbigt att vara beroende av uppmärksamhet.
Jag vill inte vara det.

Ibland förstår jag varför jag inte har så många vänner kvar. (Samtidigt som jag blir så jävla frustrerad. Varför lämnar ni mig? Vad gör jag för fel?)
Jag uppskattar alla som tycker om mig, så jävla mycket.
För jag är så rädd för att bli ensam.

Ibland är jag sjuk i huvudet. Förlåt.

Hej,

Jag bloggar ju aldrig längre?

Inte konstigt att jag mår kass.

Fast just nu har jag ingen egen dator ändå. Suger, fast får en ny på fredag. Fett bra. Tack mamma!

Hösten sugjävlaårstidsfuck, jag ogillar kyla och mörker. Det är jobbigt. Men det vet säkert redan alla vid det här laget ändå. Måste bara säga det igen i vilket fall, fuck vinterhalvåret.

Alldaglig skit händer. Livet flyter på, tråkigt, men tiden går ändå. Tråkigt. Sorgligt. Ge mig spritt språngande lyckorus osv. Höll ett tal om festivaler och frihet idag. Fick MVG faktiskt. Men det fick mig att inse att på sommaren är jag som lyckligast, oavsett allt tror jag. Min hjärna är på högvarv, kommer knappast sova något inatt. Pluggat matte i flera timmar. Duktig tjej? Nej, uttråkad och mest i brist på kommunikation. Förr smsade jag säkerligen minst 150 sms om dagen. Nu blir jag glad om jag får ett. Fatta vilken radikal förändring det var för mig? Vilken plåga jag måste ha varit dom här senaste åren för folket omkring mig. Som en uppmärksamhetsberoende tönt. Uppmärksamhets missbrukare. Hej här är jag!

Fattar inte hur jag lyckats gå flera veckor utan att någon ens brytt sig om att säga hej eller något, och klarat av det. Jag är fan mongo. Och svintrött. Jag vet inte ens vad jag försöker förmedla längre. Kanske att jag bara vill att någon ska ringa och säga hej någon gång. (Utan att jag ska behöva ta initiativ att ta kontakt först?)

Nä, ska gå och öppna kylskåpet igen. Det är typ min favorit sysselsättning nu för tiden. Tror att jag gått upp i vikt lite? Jävla skit. Ska fan inte kolla det jävla kylskåpet något mer (jo).

Ska sätta mig och rita eller spela något hela natten.

Tjingeling.

Edit:

Jag är bäst på att skriva, för att sedan kunna radera allt.

Jag väntar på något, men jag vet inte vad.
Psykbryt.

Fan vad jag bara velar. Fram och tillbaka. Skapar nytt, skriver, ångrar mig, raderar. Skapar nytt, skriver, ångrar mig, raderar. Alltid så, och kommer väl alltid att vara så lol jag suger. Jag har försökt att starta nya bloggar hit och dit hur många gånger som helst, men jag blir bara arg och tar bort dom för att ingen bryr sig ändå. Inte jag heller egentligen, jag vill bara skriva lite. Jag måste fan köpa en ny skrivbok.

Jag vet inte vad jag ville få ut av det här inlägget heller, jag kände bara stort behov av att skriva av mig. Jag vet inte heller vad jag ville skriva av mig. Men... ord. Bajs.

Har i alla fall haft en jättefin helg i Halmstad hos mitt hjärta. Vi gör inte mycket när vi är där, men ändå så gör vi allt som vi egentligen vill göra på något sätt. Så länge jag får vara med honom så skiter jag i vilket faktiskt. Mys. God mat. Kakor. Ljus chokladpucko. Umgås. Prata. Oliver och gänget. Peter pan. South Park. Tv-spel. Mer mys. Mer prat om allt och ingenting. Kärlek. Så fint.
Får mig att må så jävla bra.

Aj, hemma i Göteborg igen nu. Jag gillar att vara själv men inte att vara ensam. Jävla skitårstid. Höstfan. Hatar hösten. Hatar mörker. Har alltid gjort det och kommer mycket troligt att alltid göra det. Jag är lite som en omvänd vampyr. Behöver solljuset lika mycket som dom inte behöver det alls. Dock orkar jag inte inse det själv ibland. Men jag behöver ljus. Som en ensam jävla blomma i en mörk jävla skog. Behöver mitt solsken.

Nästa helg börjar höstlovet. Jag är så jävla trött på skolan nu. Jag brukar faktiskt inte vara det hela tiden. Tvärt om, jag gillar skolan. Men just nu, nej. Jag behöver paus. Jag behöver umgås med folk och vara med Anthon en längre tid. Lite som en refill av mina krafter så jag pallar till jullovet liksom.

Nedräkningen börjar nu.
Måndag, tisdag, onsdag, torsdag.
Fredag är chill liksom, då börjar det ju.

Men, fyra dagar. Det klarar jag nog fan.
Satsar nog ändå på sov- och zombietekniken.

1 2 3.. go!

Adios!

< 3

Det är konstigt hur fruktansvärt liten man kan se ut när man sover, eller på något sätt så annorlunda fast ändå inte. Ansiktet är avslappnat och fridfullt, andningen är lugn och...
han är så fruktansvärt fin, alltid. Men speciellt när han sover.

Älskling, jag inte låta bli att bry mig så fruktansvärt mycket om dig.
Du är min lycka.


Imorgon åker du hem, och då påbörjas min terapi mot ensamhet typ. Det är jobbigt, väldigt jobbigt. Men det går. Bara jag vet om när jag får träffa dig igen. Då har jag något att se fram emot och att kämpa hårt för. Förr hade jag galet svårt för att hitta ett mål att kämpa för. Det enda målet jag hade varje dag var att stiga upp ur sängen och ta mig igenom skoldagen i stort sett. Men nej, nej, nej, det är inte så längre. Skolan fungerar. Vardagen fungerar. Jag fungerar, så länge jag vet att jag har dig som ett mål. Det låter så töntigt och patetiskt, men det är underbart för mig att ha det som mål istället för "Gå upp ur sängen idag"-varje dag-mål. Det om något var patetiskt. Jag hade ju inget liv.
Nu har jag ju dig, och mina få vänner som kommer och går lite som dom vill.

Du är min trygghet, Anthon.
Glöm inte det.

Kyss!

Jag ser allt. Jag ser allt som ni inte vill att jag ska se egentligen.
Jag hatar er.

Edit: Ibland vet jag inte ens varför jag försöker.
Jag kanske vill leva i min lilla drömvärld, jag kanske vill vara naiv och tro på att det faktiskt är bra hela tiden. Att jag bara inbillar mig. Jag kanske vill det, för i slutändan går det dåligt ändå. Det gör det alltid. Så låt mig, låt mig vara glad för stunden och så tar jag skithelvetesångesten när det väl är dags, istället för att gå runt och påminnas och må dåligt över det hela tiden istället. Jag kanske vill ha det så.
Idioter.