Hej mamma

Du är nog den enda som kanske läser den här bloggen.
Men det gör inget för jag skriver aldrig i den ändå.

Men jag älskar dig! Du är bäst i världen!

Puss

Jag är inte arg. Även om jag verkar arg. Men jag är aldrig arg på riktigt. Jag är bara ledsen och besviken. För det finns aldrig någon där som verkligen alltid, alltid finns där längre. I slutändan blir jag alltid ensam ändå. Och det gör så jävla ont, för jag är inte gjord för att vara ensam. Ibland vill jag vara själv, men aldrig ensam. Ensamhet är den värsta känslan som finns, för då tänker man så mycket och när man tänker mycket så får man alla andra dåliga känslor i hela världen också. Det jag är mest rädd för i hela världen är att bli ensam. Det kanske inte är någon som vet det, men nu vet ni. För det är verkligen inte mycket i världen som jag hatar på riktigt, hur mycket jag än klagar och gnäller om saker, så hatar jag inte på riktigt; förutom det där med att bli ignorerad och ensam.
Jag är som ett litet djur. Jag behöver sällskap. Och då menar jag inte att jag alltid behöver umgås med folk dygnet runt, varje dag. Nej. Jag behöver inte sitta och prata i telefon med någon nätterna långa i flera timmar. Nej. (Jag har nog aldrig gjort det faktiskt...) Men jag behöver bekräftelse. Typ bara en mening. Ett jävla Hej. Vad som helst. Bara lite. Pyttelite. Jag förstår inte vad jag gör för fel, för jag försöker så in i det grövsta att vara en bra person som folk tycker om. Och nej, inte på det där smöriga äckliga klängiga sättet, utan bara helt neutralt typ; Hon är helt okej. Det räcker för mig. Men tydligen så fungerar det inte. I slutändan är det jag som förlorar ändå. Det är säkert bara så att jag tänker för mycket och överanalyserar allt som vanligt. För så är det alltid och jag ångrar alltid allt som jag skriver eller säger. Min hjärna bryter ner mig ibland. Totalt.

Jag äter nöt-crème, det är i alla fall gott.

Om en vecka fyller jag 18, spännande.

Känner mig värdelös.

Förstår inte vad jag alltid gör för jävla fel.
Jag är ledsen.

Vill ha bekräftelse på att jag finns.

Gott nytt jävla år, eller vad säger man?

Spenderade tolvslaget pussandes med min fina kille på en jävla bussterminal i Frölunda med tusen fyrverkerier runt omkring och en assnäll busschaufför som önskade gott nytt år och tutade med bussen till alla som gick förbi. Livet är fint. Jag hoppas att nästa år blir lika fint som förra, för i det stora hela så var det jävligt bra.

Jag önskar alla ett fint nytt år
och jag älskar Anthon
och jag älskar min familj
och jag älskar mina vänner.

Peace!

Om jag inte hade varit så satans jävla avundsjuk av mig,
så hade mitt liv varit riktigt bra just nu.

Jag har aldrig tänkt på att det jag egentligen är mest besviken och ledsen över hela tiden, är nog mig själv. Jag är fan den mest egoistiska och jobbigaste människan jag vet. Och det jag alltid strävar efter är att aldrig vara i vägen för dom jag tycker om, aldrig vara jobbig eller irriterande, jag vill bara vara bra, och det enda jag lyckas med är att ändå vara egoistisk. Just för att jag tror så jävla dåligt om mig själv hela tiden. Det är jobbigt att alltid vara så beroende av vad andra tycker, trots att jag inte vill bry mig om det. Det är jobbigt att vara så rädd för att bli lämnad ensam hela tiden, det är jobbigt att vara så avundsjuk av sig, det är jobbigt att vara beroende av uppmärksamhet.
Jag vill inte vara det.

Ibland förstår jag varför jag inte har så många vänner kvar. (Samtidigt som jag blir så jävla frustrerad. Varför lämnar ni mig? Vad gör jag för fel?)
Jag uppskattar alla som tycker om mig, så jävla mycket.
För jag är så rädd för att bli ensam.

Ibland är jag sjuk i huvudet. Förlåt.

Hej,

Jag bloggar ju aldrig längre?

Inte konstigt att jag mår kass.

Fast just nu har jag ingen egen dator ändå. Suger, fast får en ny på fredag. Fett bra. Tack mamma!

Hösten sugjävlaårstidsfuck, jag ogillar kyla och mörker. Det är jobbigt. Men det vet säkert redan alla vid det här laget ändå. Måste bara säga det igen i vilket fall, fuck vinterhalvåret.

Alldaglig skit händer. Livet flyter på, tråkigt, men tiden går ändå. Tråkigt. Sorgligt. Ge mig spritt språngande lyckorus osv. Höll ett tal om festivaler och frihet idag. Fick MVG faktiskt. Men det fick mig att inse att på sommaren är jag som lyckligast, oavsett allt tror jag. Min hjärna är på högvarv, kommer knappast sova något inatt. Pluggat matte i flera timmar. Duktig tjej? Nej, uttråkad och mest i brist på kommunikation. Förr smsade jag säkerligen minst 150 sms om dagen. Nu blir jag glad om jag får ett. Fatta vilken radikal förändring det var för mig? Vilken plåga jag måste ha varit dom här senaste åren för folket omkring mig. Som en uppmärksamhetsberoende tönt. Uppmärksamhets missbrukare. Hej här är jag!

Fattar inte hur jag lyckats gå flera veckor utan att någon ens brytt sig om att säga hej eller något, och klarat av det. Jag är fan mongo. Och svintrött. Jag vet inte ens vad jag försöker förmedla längre. Kanske att jag bara vill att någon ska ringa och säga hej någon gång. (Utan att jag ska behöva ta initiativ att ta kontakt först?)

Nä, ska gå och öppna kylskåpet igen. Det är typ min favorit sysselsättning nu för tiden. Tror att jag gått upp i vikt lite? Jävla skit. Ska fan inte kolla det jävla kylskåpet något mer (jo).

Ska sätta mig och rita eller spela något hela natten.

Tjingeling.

Edit:

Jag är bäst på att skriva, för att sedan kunna radera allt.

Jag väntar på något, men jag vet inte vad.
Psykbryt.

Fan vad jag bara velar. Fram och tillbaka. Skapar nytt, skriver, ångrar mig, raderar. Skapar nytt, skriver, ångrar mig, raderar. Alltid så, och kommer väl alltid att vara så lol jag suger. Jag har försökt att starta nya bloggar hit och dit hur många gånger som helst, men jag blir bara arg och tar bort dom för att ingen bryr sig ändå. Inte jag heller egentligen, jag vill bara skriva lite. Jag måste fan köpa en ny skrivbok.

Jag vet inte vad jag ville få ut av det här inlägget heller, jag kände bara stort behov av att skriva av mig. Jag vet inte heller vad jag ville skriva av mig. Men... ord. Bajs.

Har i alla fall haft en jättefin helg i Halmstad hos mitt hjärta. Vi gör inte mycket när vi är där, men ändå så gör vi allt som vi egentligen vill göra på något sätt. Så länge jag får vara med honom så skiter jag i vilket faktiskt. Mys. God mat. Kakor. Ljus chokladpucko. Umgås. Prata. Oliver och gänget. Peter pan. South Park. Tv-spel. Mer mys. Mer prat om allt och ingenting. Kärlek. Så fint.
Får mig att må så jävla bra.

Aj, hemma i Göteborg igen nu. Jag gillar att vara själv men inte att vara ensam. Jävla skitårstid. Höstfan. Hatar hösten. Hatar mörker. Har alltid gjort det och kommer mycket troligt att alltid göra det. Jag är lite som en omvänd vampyr. Behöver solljuset lika mycket som dom inte behöver det alls. Dock orkar jag inte inse det själv ibland. Men jag behöver ljus. Som en ensam jävla blomma i en mörk jävla skog. Behöver mitt solsken.

Nästa helg börjar höstlovet. Jag är så jävla trött på skolan nu. Jag brukar faktiskt inte vara det hela tiden. Tvärt om, jag gillar skolan. Men just nu, nej. Jag behöver paus. Jag behöver umgås med folk och vara med Anthon en längre tid. Lite som en refill av mina krafter så jag pallar till jullovet liksom.

Nedräkningen börjar nu.
Måndag, tisdag, onsdag, torsdag.
Fredag är chill liksom, då börjar det ju.

Men, fyra dagar. Det klarar jag nog fan.
Satsar nog ändå på sov- och zombietekniken.

1 2 3.. go!

Adios!

< 3

Det är konstigt hur fruktansvärt liten man kan se ut när man sover, eller på något sätt så annorlunda fast ändå inte. Ansiktet är avslappnat och fridfullt, andningen är lugn och...
han är så fruktansvärt fin, alltid. Men speciellt när han sover.

Älskling, jag inte låta bli att bry mig så fruktansvärt mycket om dig.
Du är min lycka.


Imorgon åker du hem, och då påbörjas min terapi mot ensamhet typ. Det är jobbigt, väldigt jobbigt. Men det går. Bara jag vet om när jag får träffa dig igen. Då har jag något att se fram emot och att kämpa hårt för. Förr hade jag galet svårt för att hitta ett mål att kämpa för. Det enda målet jag hade varje dag var att stiga upp ur sängen och ta mig igenom skoldagen i stort sett. Men nej, nej, nej, det är inte så längre. Skolan fungerar. Vardagen fungerar. Jag fungerar, så länge jag vet att jag har dig som ett mål. Det låter så töntigt och patetiskt, men det är underbart för mig att ha det som mål istället för "Gå upp ur sängen idag"-varje dag-mål. Det om något var patetiskt. Jag hade ju inget liv.
Nu har jag ju dig, och mina få vänner som kommer och går lite som dom vill.

Du är min trygghet, Anthon.
Glöm inte det.

Kyss!

Jag ser allt. Jag ser allt som ni inte vill att jag ska se egentligen.
Jag hatar er.

Edit: Ibland vet jag inte ens varför jag försöker.
Jag kanske vill leva i min lilla drömvärld, jag kanske vill vara naiv och tro på att det faktiskt är bra hela tiden. Att jag bara inbillar mig. Jag kanske vill det, för i slutändan går det dåligt ändå. Det gör det alltid. Så låt mig, låt mig vara glad för stunden och så tar jag skithelvetesångesten när det väl är dags, istället för att gå runt och påminnas och må dåligt över det hela tiden istället. Jag kanske vill ha det så.
Idioter.

Sitter och letar efter ny musik. Vill hitta något fint. Fina texter, fina melodier. Fan också.
Hittar ju inget. Vill ha något att skriva om, vill kunna analysera och känna igen mig i klychiga låttexter. För även om det är smått patetiskt, så tycker jag om det.

Förövrigt känner jag att hösten är på väg. Det känns i luften. Det känns i hela min kropp. Det syns och känns och syns och känns och märks. Jag höll på att säga att jag inte minns varför jag klarade av förra vinterhalvåret så bra, men jag vet ju precis varför jag gjorde det. Jag hade, och har fortfarande, min fina, fina, älskade pojke.
Det går bra, det ska gå bra, ja. Jag klarar allt, så länge jag har dig.

Hej och hå

Anthon tyckte att jag skulle börja skriva här igen, och jag tycker själv att jag borde det. Det är säkert bra för mig. Få ut mina aggressioner. Blir så jävla bitter annars, och då tröttnar bara fler människor på mig. Har inte riktigt råd att förlora fler vänner nu känner jag.
Har bestämt mig hur många gånger som helst för att alltid försöka vara glad och trevlig.
Jag vill verkligen det, jag tycker om att vara det. Andra blir glada då också. Eller, jag är väl snarare mindre jobbig då. Jag och mina komplex för att vara jobbig, jag vet.
Men jag vill verkligen inte vara detasdkjasfeOOUUHHAAAGGJGHGJGGJKFJ.

Tisdag, onsdag och torsdag kvar. På fredag kommer Anthon. Alltså, patetiskt. Jag träffade honom hela helgen, och ändå äter ett litet djur på mitt hjärta, och jag vill bara spola fram tiden tills vi ses igen. Jag tycker om att vara med honom, väldigt mycket. Det är då jag faktiskt mår som bäst.
Och, tro det eller ej, när jag är i skolan. Hos Beccis och Olivia osv. Då känns det också bra.
Och hemma är det ju alltid okej. Men annars, ouh. BLÄBLÄBLÄ.

Insåg igen varför jag inte skriver här. För jag bara klagar.
Men det får vara så.

Det känns redan lite bättre. Skriva är bra, vet ni det? Det är faktiskt. bra. Man mår bättre, tömmer sig på onödiga tankar. Sådana som ingen egentligen vill höra om eller som man ens tänker på att berätta för andra om, men som egentligen vill ut i det fria ~~~~

Pfft, längesedan jag skrev här. Det känns inte lika nödvändigt längre. Kanske för att jag inte har något speciallt jobbigt att skriva av mig, eller så är jag bara för lat. Jag vet inte riktigt.
Men just nu är det mesta fint. Jag gillar skolan. Jag gillar människorna där. Jag älskar Anthon. Även om han inte är hos mig längre så går det bra. Jag ska åka ner till honom imorgon. Första gången jag åker ner till Halmstad på flera månader. Det blir säkert fint, vi ska på spelning osv.

Är dock sinnessjukt förkyld. Varför blir jag alltid sjuk när jag börjat skolan igen? Och varför håller det alltid i sig så länge? Så jävla onödigt. Jävla luftrör.
Men men.

Nödvändigt inlägg~
Lev väl.

Ångest.
Det är inte ens augusti än, men snart. Det känns redan som höst. Det regnar, blåser och allt är tråkigt och jobbigt. Den där underbara sommarbubblan av rosa moln och regnbågar och allt underbart har spruckit och nu tränger verkligheten på igen. Fy. Jag läste på hemsidan att jag börjar skolan den 26 augusti. Den 26e? Kunde dom inte valt ett sämre datum? Inte ens en dag efter? Dessutom är det typ en torsdag, vemfan orkar börja skolan på en torsdag efter sommarlovet? Idioter. Varför inte bara skjuta fram det till måndagen efter. Så dumma. Blir så trött. Jag vill ha lov. Jag vill inte ha vinter. Hela min kropp och sinne säger emot. Det enda som gjorde förra vinterhalvåret uthärdligt var Anthon. Min fina. Jag behöver all hjälp som finns för att klara mörkret. Det är så himla mörkt annars.

Jag blir deppig bara av att tänkta på att jag tänkte på hösten redan.
Äckelallt just nu.

Jag vill gå på konsert, och på Liseberg. Huhu

Lite som Kung Midas, allt du rör blir till moll.
Men om du ramlar kommer jag ramla åt samma håll.
För det spelar ingen roll vad du gör, jag tror igen hade rört sig om du föll.
Jag vet det är tungt vännen, men det är lugnt vännen.

Jag vet precis hur du känner när allt du rör blir till moll.

Tisdag 27 juli 2010
02.43

Ni vet när man känner att man håller på att drunkna. Verkligen inte orkar mer. Då vill man gärna ha en livboj. Eller en livlina. Tänk om någon är den här livbojen och bara den kan få dig att hålla dig kvar vid ytan. Att andas. Det är ju underbart. Helt fantastiskt att ha en sådan person. Men om livbojen försvinner. Eller om livbåten går sönder, då drunknar du ändå. Du hade ett val, att inte gå ombord på den där båten eller att gå ombord på båten och att lita till 100% på den där livbojen om något skulle hända. Du gav ditt hjärta rakt ut, fast du hade lovat dig själv så många gånger att aldrig göra det igen. Inte lika förhastat i alla fall.

Det är lite läskigt.
Men ändå så fint att ha en livboj, så himla tryggt.

Jag suger på att uppdatera här. Det finns ingen som läser ändå tror jag. Möjligen en eller två.
Bluuurraaahhsadasasdasd
Vill ha ledigt. Har jobbat med att fota hus i snart fyra veckor. Men snart är det slut. Jobbar sista dagen imorgon. Hehh. Sen pengar! Dock inte så mycket, men ändå.
Tyvärr får jag dom säkert inte innan Arvika (eftersom vi drar på lördag eller söndag!) men eh jag får svälta, så länge jag kommer dit (som kommer gå åt helvete) så är det väl lugnt. Bah.

Vart gick alla?
Det känns som om jag har tappat bort alla jag en gång kände. Lämna mig inte då. Även om jag inte är värd att kalla vän längre. Vi kan vara bekanta? Vännersvänner? Börja om?

Förlåt.