Hej mamma

Du är nog den enda som kanske läser den här bloggen.
Men det gör inget för jag skriver aldrig i den ändå.

Men jag älskar dig! Du är bäst i världen!

Puss

Jag är inte arg. Även om jag verkar arg. Men jag är aldrig arg på riktigt. Jag är bara ledsen och besviken. För det finns aldrig någon där som verkligen alltid, alltid finns där längre. I slutändan blir jag alltid ensam ändå. Och det gör så jävla ont, för jag är inte gjord för att vara ensam. Ibland vill jag vara själv, men aldrig ensam. Ensamhet är den värsta känslan som finns, för då tänker man så mycket och när man tänker mycket så får man alla andra dåliga känslor i hela världen också. Det jag är mest rädd för i hela världen är att bli ensam. Det kanske inte är någon som vet det, men nu vet ni. För det är verkligen inte mycket i världen som jag hatar på riktigt, hur mycket jag än klagar och gnäller om saker, så hatar jag inte på riktigt; förutom det där med att bli ignorerad och ensam.
Jag är som ett litet djur. Jag behöver sällskap. Och då menar jag inte att jag alltid behöver umgås med folk dygnet runt, varje dag. Nej. Jag behöver inte sitta och prata i telefon med någon nätterna långa i flera timmar. Nej. (Jag har nog aldrig gjort det faktiskt...) Men jag behöver bekräftelse. Typ bara en mening. Ett jävla Hej. Vad som helst. Bara lite. Pyttelite. Jag förstår inte vad jag gör för fel, för jag försöker så in i det grövsta att vara en bra person som folk tycker om. Och nej, inte på det där smöriga äckliga klängiga sättet, utan bara helt neutralt typ; Hon är helt okej. Det räcker för mig. Men tydligen så fungerar det inte. I slutändan är det jag som förlorar ändå. Det är säkert bara så att jag tänker för mycket och överanalyserar allt som vanligt. För så är det alltid och jag ångrar alltid allt som jag skriver eller säger. Min hjärna bryter ner mig ibland. Totalt.

Jag äter nöt-crème, det är i alla fall gott.

Om en vecka fyller jag 18, spännande.

Känner mig värdelös.

Förstår inte vad jag alltid gör för jävla fel.
Jag är ledsen.

Vill ha bekräftelse på att jag finns.

Gott nytt jävla år, eller vad säger man?

Spenderade tolvslaget pussandes med min fina kille på en jävla bussterminal i Frölunda med tusen fyrverkerier runt omkring och en assnäll busschaufför som önskade gott nytt år och tutade med bussen till alla som gick förbi. Livet är fint. Jag hoppas att nästa år blir lika fint som förra, för i det stora hela så var det jävligt bra.

Jag önskar alla ett fint nytt år
och jag älskar Anthon
och jag älskar min familj
och jag älskar mina vänner.

Peace!

Om jag inte hade varit så satans jävla avundsjuk av mig,
så hade mitt liv varit riktigt bra just nu.

Jag har aldrig tänkt på att det jag egentligen är mest besviken och ledsen över hela tiden, är nog mig själv. Jag är fan den mest egoistiska och jobbigaste människan jag vet. Och det jag alltid strävar efter är att aldrig vara i vägen för dom jag tycker om, aldrig vara jobbig eller irriterande, jag vill bara vara bra, och det enda jag lyckas med är att ändå vara egoistisk. Just för att jag tror så jävla dåligt om mig själv hela tiden. Det är jobbigt att alltid vara så beroende av vad andra tycker, trots att jag inte vill bry mig om det. Det är jobbigt att vara så rädd för att bli lämnad ensam hela tiden, det är jobbigt att vara så avundsjuk av sig, det är jobbigt att vara beroende av uppmärksamhet.
Jag vill inte vara det.

Ibland förstår jag varför jag inte har så många vänner kvar. (Samtidigt som jag blir så jävla frustrerad. Varför lämnar ni mig? Vad gör jag för fel?)
Jag uppskattar alla som tycker om mig, så jävla mycket.
För jag är så rädd för att bli ensam.

Ibland är jag sjuk i huvudet. Förlåt.

Hej,

Jag bloggar ju aldrig längre?

Inte konstigt att jag mår kass.

Fast just nu har jag ingen egen dator ändå. Suger, fast får en ny på fredag. Fett bra. Tack mamma!

Hösten sugjävlaårstidsfuck, jag ogillar kyla och mörker. Det är jobbigt. Men det vet säkert redan alla vid det här laget ändå. Måste bara säga det igen i vilket fall, fuck vinterhalvåret.

Alldaglig skit händer. Livet flyter på, tråkigt, men tiden går ändå. Tråkigt. Sorgligt. Ge mig spritt språngande lyckorus osv. Höll ett tal om festivaler och frihet idag. Fick MVG faktiskt. Men det fick mig att inse att på sommaren är jag som lyckligast, oavsett allt tror jag. Min hjärna är på högvarv, kommer knappast sova något inatt. Pluggat matte i flera timmar. Duktig tjej? Nej, uttråkad och mest i brist på kommunikation. Förr smsade jag säkerligen minst 150 sms om dagen. Nu blir jag glad om jag får ett. Fatta vilken radikal förändring det var för mig? Vilken plåga jag måste ha varit dom här senaste åren för folket omkring mig. Som en uppmärksamhetsberoende tönt. Uppmärksamhets missbrukare. Hej här är jag!

Fattar inte hur jag lyckats gå flera veckor utan att någon ens brytt sig om att säga hej eller något, och klarat av det. Jag är fan mongo. Och svintrött. Jag vet inte ens vad jag försöker förmedla längre. Kanske att jag bara vill att någon ska ringa och säga hej någon gång. (Utan att jag ska behöva ta initiativ att ta kontakt först?)

Nä, ska gå och öppna kylskåpet igen. Det är typ min favorit sysselsättning nu för tiden. Tror att jag gått upp i vikt lite? Jävla skit. Ska fan inte kolla det jävla kylskåpet något mer (jo).

Ska sätta mig och rita eller spela något hela natten.

Tjingeling.